Veckans tankegång: Utsikter

 

Ett fönster mot världen upplevs olika. En gång besökte jag några vänner som just flyttat in i en sagolik vacker 1800-talsvåning med stuckatur, genomgående trägolv, och fantastiska kakelugnar.

Det fanns egentligen bara ett fel med bostaden. Den hade en förskräcklig utsikt. De flesta fönster vette nämligen mot en officiell statlig byggnad med stalinistisk grå arkitektur. Varje kväll släcktes visserligen lamporna ner i de flitiga tjänstemännens arbetsrum (mitt emot parets nyrenoverade sekelskifteskök och smakfullt möblerade vardagsrum) men det spelade ingen roll, utsikten var så deprimerade ful att man undvek att titta ut.  Det vilade dessutom något hotfullt över det statliga verkets närvaro, lite som i en Kafkaroman där storebror ser dig .När paret ett år senare lät meddela att de hade sålt den fina våningen tror jag ingen var särskilt förvånad.

Upplevelsen av en utsikt behöver givetvis inte alls vara så här fisförnämt finkänslig. Vissa människor har inte något behov av någon utsikt  över huvud taget. Det finns de som inte tycker om sina utsikter av rätt godtagbara skäl. Att tvingas se ut över ett kalhygge där man tidigare haft en tät trygg skog med en glänta full med ängsblommor kan knappast vara särskilt uppmuntrande. Inte heller vill den som anser att de nya grannarna saknar det vi brukar kalla “stil” mötas av deras vulgära pool och nedsågade fruktträd.

Om det finns ett starkt behov av en utsikt kommer det förr eller senare att visa sig. Personligen tycker jag att utsikter är starkt beroendeframkallande. Stundtals så till den milda grad att det omöjligt går att resa sig. Man blir “sittande” som det heter. Det händer att absolut ingen händer när jag närmar mig ett fönster med en utsikt. Fåglar, hus, traktorer, människor, katter, blåst, regn och sol ingår oftast i scenografin, och alltsammans har jag förstås sett förut. Hur det kommer sig att vissa utsikter aldrig övergår i någon bonjour tristess borde man forska på.

Ser man bakåt på fönstrens historia är nöjet med en utsikt faktiskt inte särskilt lång. Det är först under 1700-talet glaset börjar bli så pass vanligt att alla får möjlighet till riktiga fönster. Innan var glaset en lyxartikel förbehållen kyrkor och mer exklusiva bostadshus. I vanliga folks hem var ljusinsläppen under den mörka medeltiden oftast små och täckta av skrapade djurhudar, oljad duk, eller tunna skivor av polerad horn. Med andra ord rätt förskräckliga utsikter. Eller snarare ingen utsikt alls. Hur våra förfäder upplevde sina hem vet vi inte mycket om.  Man kan ändå ana vilken upplevelse det måste ha varit när fönstret kom på plats som bostädernas ögon och den gamla djurhuden fick ett annat användningsområde.

Med eller utan vacker utsikt utanför våra fönster så har de flesta möjligheten att idag blicka ut. Om inte över ett landskap så kanske över en parkering ? Och visst borde man kunna bli sittande en bra stund också framför en trist husvägg och drömma sig bort? Kanske till andra husfasader? Väggar kan ju se väldigt olika ut trots allt.

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Monica Lampa-Olsen

    Så många tankar det väcker om alla utsikter man haft och har. Som den vi hade i stugan i Äihämä, med den rinnande Kalixälven precis utanför fönstret. Där många blev sittande och inte kom upp ur stolen sedan. Där man kunde följa årstidens växlingar och se om grannen var ute med båten eller om kusinerna på andra sidan älven hade besök av småbarn som badade. Det var en vidsträckt utsikt som rymde mycket och som gav en nyfikenhetskryddad livslust till att kliva upp på morgonen. Det är ju just utsikten i det fallet man saknar, och inte inredningen. Tack för tänkvärda ord!

  2. Tillhör dem som nästan är beroende av en vacker rofylld utsikt. Att stanna till med sin morgonespresso och bara vara i nuet en stund och låta tankarna gå dit de vill. För mig innebär det nästan alltid en utsikt mot ett vatten. Men älskar ditt fönster , utsikt mot naturen överhuvudtaget är en lisa för själen.

    • ” Utan skönhet lever människan inte en sekund..” Tror det var Edith Södergran som lär ha sagt det rätt ofta. Ja med en morgonespresso och en utsikt värd namnet blir dagen dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *