Lena gjorde inte längre någon större sak av sina besvikelser. Hon lade dem åt handlingarna, som hon skämtsamt brukade antyda när de kom på tal. Däremot föll de inte i glömska. I stället sorterades de in i tre olika fack.

I det första facket hittade man de besvikelser som helt naturligt följde med livet. De kunde handla om uppsatta mål och ambitioner som kommit av sig. Saker som helt enkelt inte blivit av fastän förutsättningarna funnits.

I det andra facket låg sorgen. Den existentiella besvikelsen på tillvarons tristess, dess lass av tung klibbig enahanda tjat. Sådant som visserligen gick att förändra om hon hade haft en annan och positivare inställning, men som ändå var precis vad det var, det vill säga en sorts besvikelse på själva livets villkor. I mörka stunder hade hon funderat på om det berodde på att hon vacklade i sin tro. Att det var där skon klämde.

Det var betydligt lättare att titta efter vad som fanns i det tredje facket. Där trängdes människorna som någon gång gjort henne arg, ledsen och besviken.

När Lena bläddrade bland namnen hittade hon givetvis både sina föräldrar, sin älskade syster, vänner och bekanta. Hon insåg hur absurt det var att förvänta sig den rena friktionsfria människokärleken. Hon visste att den inte fanns. Att den liksom den romantiska kärleken var en fiktion hämtad från myter och förvanskningens områden. Ändå kunde hon öppna just den här  sidan i sitt arkiv och fortfarande känna ett sting av den smärta hon ansåg andra tillfogat henne. Händelser som kunde ligga åtskilliga decennier bakåt i tiden.

Och även om hennes nyktra klara blick såg att de flesta inte medvetet velat göra henne illa kunde hon fantisera över den stund då hon skulle ge igen. Då hon med sin välartikulerade precision skulle riva av vedergällningen med en smäll. Ögonblicket då hon skulle dra upp det gamla liket ur Pandoras ask och slänga det framför vederbörande. Se här, skulle hon säga. Så här gjorde du mot mig. Ditt svek och ditt beteende är inte glömt om du nu trodde det. Tvärtom, jag har arkiverat dig i åratal, och nu ska du få höra vad jag egentligen tyckte om hur du betedde dig den där gången du sa att, och så vidare.

Det var bara ett problem. Lena var inte typen som någonsin sa nej. Lena var i själva verket dålig på att både gräla och kritisera andra. 

Lena var som de flesta, både en smula konflikträdd och försiktig om sina band till andra människor. Innerst inne ville hon bli omtyckt för den hon var. Respekterad ja, men inte alltid som en nödvändighet. Det kunde räcka med att någon gav henne ett spelat intresse, bara det verkade som att någon tyckte hon var bra. Bra räckte gott och väl för Lena. Det var avsevärt viktigare för henne än hon egentligen kunde eller ville erkänna. Därtill nöjde hon sig med titta in i sitt persongalleri då och då.

Hon kunde visserligen fortfarande möblera om i dockskåpet. Ungefär som hon gjorde som barn. Någon docka fick flytta ut ur finrummet. Hon kunde sätta den dumma dockan på toalettstolen och ge den diarré en tid som straff. Eller så parade hon ihop en av miniatyrbarbisarna med leksakshunden i plast. Den korkade barbie såg alltid så förvånad ut när hon råkade ut för detta. Barbie i ett fingerat tidelag med en schäfer. Barbie den dumma gåsen men så perfekt för voodoo.

Men dockskåpet fylldes inte längre på lika ofta, besvikelserna minskade med åren. Lena befann sig egentligen i en bra period i livet.

Just det här året, den här månaden, den här veckan  och den här speciella dagen hade hon faktiskt inte tänkt på några besvikelser över huvud taget. Hon hade nog glatt sig lite för mycket, lagt lite för mycket åt sidan, tittat åt ett annat håll. Så där som människor antas leva sina liv. Men det visste hon inte den här speciella dagen. Dagen som hon tog för givet.

 

Fast att ta dagen som den kommer och förlita sig på en gudomlighet är väl inte alla förunnat?

Inte heller är det väl särskilt klädsamt att ständigt tala om försynen och blommornas språk, eller hur? Det är en aning överspänt. Därför lät Lena bli. Hon hade nyligen sett Meryl Streep som en djävul i en film och tänkte att hon just den här dagen, i stället för att kasta i sig lunchen på stamsyltan, borde köpa något extra fint åt sig själv. Hon hade verkligen gjort sig förtjänt av det nu, tänkte hon och log precis som Meryl Streep, det vill säga en smula falskt och beräknande.

Sagt och gjort. Hon stängde ner sin laptop, reste sig och gick genom det öppna kontorslandskapet med en lätt ryckning i mungipan. Ingen av kollegorna noterade att hon gick sin väg. Inte ens hennes kompetenta chef Ragnhild ( Hur kan man döpa ett barn till Ragnhild?) märkte att hon var på väg ut fastän hon ställde sig framför hennes skrivbord och tecknade ordet l u n c h i luften.

Ragnhild såg överhuvud taget ingen annan än sig själv. Lena såg Ragnhild men Ragnhild såg aldrig Lena. Särskilt inte nu då företaget varslat om uppsägningarna.

Är jag osynlig? frågade Lena den okända mannen som satt mitt emot Ragnhild. Lena måste ju fråga någon och mannen var närmast till hands.

Mannen nickade och log. Ja, du är visst osynlig, sa manskroppen och himlade med ögonen. Han nickade menande åt Ragnhild som begravt sig i siffrorna efter företagets senaste förluster i spåren efter pandemin.

Jag är osynlig, muttrade Lena när hon steg in i hissen. Osynlig, osynlig, osynlig.

Nere på gatan kom hon att tänka på mannen. Kanske kom han från banken. Hon visste att de hade ett budgetslut inom kort. Kanske borde hon inte ha uttryckt sig som hon gjort? Det kanske var helt fel person att säga något sådant till? Kanske skulle mannen ta upp det med Ragnhild, fråga vem hon var som skred fram så där med ett Meryl Streep- leende.

Nåväl, vad spelade det för roll. Snart skulle hon få dikta upp nya fantasifulla cv, skriva hundratals ansökningshandlingar som skulle läggas på hög, arkiveras och förloras i det långa kretslopp som var utstakat för henne och tusentals andra arbetssökande. Nej, hon skulle inte tänka på det nu. Hon var på väg mot Biblioteksgatan. Till den exklusiva butik där hon snart skulle förära sig något riktigt dyrbart.

På kontot hade hon 13 897 kronor. Innan hon gick hade hon loggat in och sett att pengarna hon just fört över från företaget till sig själv stämde. Allt stämde. Inget kunde gå fel, eller hur ?

 

 

13 567 kronor. Det var rätt mycket för en väska men Lena tänkte att det hade Meryls djävul bara ryckt på axlarna åt. 

Så Lena betalade med sitt kort och log också precis som Meryl Streep när kvinnan bakom disken obekymrat lät kvittot singla ner i den vita shoppingkassen. Lenas blick fastnade på lyxvarumärkets logotyp, ett tydligt markerat sigill i guld på ena sidan av kassen.

– Please, sa Lena. Jag tar gärna kvittot här.

Hon sträckte fram handen.

Kvinnan som expedierat henne var redan på väg mot en ny väntande kund. Hon vände sig hastigt om, gjorde en grimas som skulle föreställa ett sorts kontrollerat urskuldande, medan hon tecknade i luften med pekfingret att kvittot fanns nedlagt i kassen.

Lena blev stående med handen utsträckt. Det såg fånigt ut, snopet liksom. Handflatan kallsvettig, fingrarna som krokar hängande löst i luften.

Jo, hon hade sett när expediten lade ner kvittot och noterade nu att kvittot mycket riktigt låg överst bland silkespappret. Under allt det frasiga vita dolde sig dyrgripen, den nya väskan. Vad fanns det att gnälla om ?

– Ursäkta mig, hörde hon sig själv säga. Ursäkta mig men om man köper något för 13 567 kronor borde man kunna förvänta sig att få kvittot i handen.

Kvinnan som hjälpt henne tittade förvånat upp. Detsamma gjorde kunden som stod bredvid.

– Oj då, sa kunden och och gav Lena först en lätt förskräckt blick. Sedan från kvinnan till Lena och tillbaka. Kvinnan som expedierat henne fortsatte i stället samtalet med den nya kunden.

-Ursäkta mig, fortsatte Lena. Jag tror inte att du hörde vad jag sa.

Expediten såg ännu mer förvånad ut, fortfarande utan att säga något.

– Jag kommer in här och köper en av era exklusivare väskor och du bemödar dig inte ens att uppmärksamma den enklaste av önskningar, förtydligade Lena. Det blev plötsligt dödstyst i butiken.

Lena tecknade i luften. En smiley med ledsen mun.

Därefter snörpte hon på munnen som Meryls djävulskaraktär och gick mot utgången. Precis när hon klev ut genom portarna ljöd larmet. Några andra kunder som uppmärksammat händelsen sneglade misstänksamt på henne. En psykopatkvinna, tänkte Lena. De tror att jag är galen bara för att jag vill få något som jag betalt för. Uppmärksamhet.

Påföljande dag sjukskrev hon sig. 

Hon visste  hur filmen med Meryl i huvudrollen slutade. Hon visste hur allt slutade. Hon visste framförallt att hon skulle sluta. Det var bestämt långt i förväg. Det var något hon inte kunde göra något åt. Neddragningarna hade alla känt till. Hon borde vara tacksam. Hon borde gå tillbaka med väskan. Hon skulle kunna säga att något med väskan inte stämde. Hon skulle kunna påstå att det inte var en riktig märkesväska. Att butiken sålt henne en kopia. Hon skulle kunna förstöra något och säga att den var så när hon köpte den. Eller att hon aldrig blivit så kränkt som den här dagen. Misstänkliggjord fastän hon hade kvitto. Bevis.

Hon var rätt besviken med andra ord. Ändå var det hennes lyckligaste dag på väldigt länge.

 

TEXT & FOTO Björn Holmberg