När jag ser en målning av den danske konstnären Vilhelm Hammershøi ( 1864-1916) tänker jag alltid på hur han måste ha fascinerats och inspirerats av sin tids fotografier i svartvitt och sepiatoner. Övergången från den ritade eller målade framställda bilden, till det vi idag tycker oss känna igen som den “riktiga” verkligheten, är en hisnande tanke. Klart jämförbar med det Cyberspace vi nyligen upptäckt som en realitet i våra liv.

Idag jobbar många konstnärer med en rad olika uttrycksformer och film och foto utgör en betydande del i de flesta konstutbildningar. Hade Vilhelm Hammershøi levt i vår tid hade han med all säkerhet komplimenterat sina verk med några vackert tagna konstfoton.

Den återhållna grafiska färgpaletten är nämligen typisk för just Hammershøis konstnärskap, och gör att hans bildvärld ibland kan kännas som ett utdrag i ett inredningsreportage, snyggt stylat och tillrättalagt.

Beundraren Rilke

Men Vilhelm Hammershøi har förstås något  betydligt mer än ren estetik att förmedla med sina tysta interiörer. Det förstod inte minst poeten Rainer Maria Rilke, som hyste en stor beundran för den skygge dansken. I en omfattande korrespondens försöker Rilke hitta orden till en artikel som han planerar skriva om sin vän. En artikel som mystiskt nog aldrig blev av.

1916 kallades Rilke in till miltärtjänsgöring, samma år går Hammershøi bort. Rilke får några års skrivkramp på grund av kriget. Det trauma den  känsliga poeten genomgår både under och efter kriget kanske bidrog att artikeln aldrig blev prioriterad ? Vissa konsthistoriker ( som Johanna Persman SvD) har spekulerat i varför.” Kan den uteblivna essän vara ett resultat av Rilkes stegvis fördjupade insikt om motsägelsen mellan hans egen konstsyn och Hammershøis estetik“, skriver Persman i en recension i Svenska dagbladet den 25 april 2012.

Vilhelm Hammershøi utvecklade tidigt sin egenart. Även om hans konst är påverkad av de holländska 1600-talsmästarna, som exempelvis Vermeer, är han nyskapande  i den tid han befinner sig. Han håller sig konsekvent till sin egen stil och håller sig avvaktande till de nya estetiska moderna strömningar som genomsyrar hans samtid. Idag skulle man säga att han odlar sitt varumärke.

Färgskalorna i verken är lika harmoniska som motiven är förutsägbara. De återkommande interiörerna i våningen på Strandgade 30 i Köpenhamn tycks bjuda på ett oändligt antal kompositionsmöjligheter. Tröttnar han aldrig, frågar man sig ? Vad är det i de där virvlande dammkornens dans i solstrålarna som är så märkvärdigt ?

“Dammkornens dans i solstrålarrna” ( 1900) Olja på  duk 70×59 cm  ,Ordrupgaard Köpenhamn.

1904 kommer den tyske poeten Rilke till Köpenhamn för att skriva en monografi över konstnären. Rilke finner en både fåordig och introvert karaktär i Hammershøi, och han skriver i sina dagboksanteckningar ” Man känner att han bara målar och inte kan eller vill annat…”

Det finns skillnader mellan att skapa i ord och i färg, samtidigt som det finns åtskilligt som förenar. Rilkes intresse och fascination av konst och konstnärer är omvittnat. Han reser ständigt och besöker inte bara enskilda konstnärer utan hela konstnärskolonier. Han gifter sig även med skulptören Clara Westhoff, vilket gör att man med rätta kan anta att hans beundran för Hammershøi är av det djupare och uppriktigare slaget.  Rilke vet något om skapandet och den kreativa processen också genom sitt äktenskap med en konstnär. Man kan anta att även Vilhelm Hammershøi borde ha känt sig rätt smickrad över att få besök av ett sådant hängivet fans.

Ett litet missförstånd?

Vi vet ju inte hur poeten Rilke och den inåtvände konstnären Hammershøis möte egentligen avlöpte. Missförstånd uppstår så lätt, särskilt när vi bygger upp vissa förväntningar och föreställningar kring varandra. Kanske tyckte Rilke att den spatiösa Köpenhamnsvåningen inte var särskilt mystisk? Det rådande borgerliga stilidealet för tiden var överlastade interiörer med tunga draperier, bastanta stoppmöbler och överdekorerade väggar. I de många rummen på Strandgade 30 fanns knappast den mysfaktorn i inredningen. De flesta målningar ger ett kallt intryck. Lite som en annons där avsändaren är ett lyxvarumärke av hög rang. Det kanske skrämde den känslige poeten Rilke ?

Hammershøi tillhör de konstnärer som målar samma motiv flera gånger. De få ändringar han gör handlar snarare om ljussättningen än rummet, modellen eller objektet. Själv kan jag som bildkonstnär förstå de processer som leder fram till ett sådant ältande. Frågan är om Rilke förstod det?

“Interiör med ung läsande man” ( 1898)

En av Hammershøis målningar skiljer ut sig märkbart. Det är verket “Interiör med ung läsande man” som är daterad några år innan konstnären får besök av den beundrande Rilke.

Det är vanligare att konstnären målar av kvinnor. Särskilt målar Hammershøi av sin hustru, Ida Ilsted, som han levde samman med hela livet. Det är också betydligt vanligare att han målar av människor bakifrån så att vi inte ser deras ansikten. Något som är hämtat från 1600-talets holländska genremålningar. Men här ser vi i stället en ung man som läser en bok. Vem är han ? Kan Rilke ha sett tavlan och identifierat sig med den? Tanken bidrar onekligen till att ytterligare slöjor faller över de tysta rummen i paret Hammershøis vackra våning på Strandgade 30…

TEXT av Björn Holmberg

FOTO Wikipedia

Källor:  Göteborgs Konstmuseum, Wikipedia, Johanna Persman Svd 25/4 2012