Det hänger en tavla av henne på Thielska Galleriet i Stockholm. Porträttet är gjort av Olof Sager-Nelson, även han en särling, men det är en annan historia. Nu handlar det om Mme Huot…

Idag känner en hel generation igen sig i henne. Men då, i den tid hon levde, var hon hundra år för tidig. Väldigt få förstod sig på hennes egendomliga drivkraft. En drivkraft och ett raseri som både skrämde och fascinerade.

Utseendemässigt var hon en skönhet. Det bleka ansiktet , de mörka ögonen och håret. Inramat i Olof Sager-Nelsons porträtt avslöjar händerna och de långa naglarna att hon sällan verkat ha sysslat med något hushållsarbete. Färgerna konstnären valt är de dramatiska. Mme Huot har blicken riktad bortåt, hon ser oss inte.

Porträtt av Mme Huot av  Olof Sager-Nelson

 

Istället var Mme Huot upptagen med viktiga saker. Som att skriva poesi, inte äta kött, värna om djurens rättigheter och låta sig spås och syssla med spiritism. Inte alls på något lugnt och klädsamt sätt, såsom man för tiden ansåg passande för en kvinna. Nej, tvärtom, med passion och tydliga mål. Det vi idag skulle sortera in som aktivism och militanta drag.

“Det finns människor som lever i fel tid”, skriver Bengt Lagerkvist  i boken Konstens magi (Wahlström & Widstrands förlag) när han mycket rörande berättar Mme Huots levnadshistoria. Han har helt rätt. Mme Hout var en sådan människa. Idag hade ingen höjt på ögonbrynen åt hennes motiv. Jo, förresten, vi hade reagerat om vi vetat att det var hon som fick sin älskare Ivan Aguéli att skjuta den förhatlige matadoren på tjurfäktningsarenan i Deuil, Sydfrankrike. Tidpunkt den 4 juni år 1900.

Den svenske konstnären Ivan Aguéli var både förälskad och förlorad när han lät sig duperas av den karismatiska Mme Huot. Som tur var sårades matadoren och klarade därmed livhanken. Det gjorde även Ivan Aguéli just den här gången, räddad ur fängelset av prins Eugen.

Bengt Lagerkvist berättar hur Mme Huot, klädd i samma renässansklänning som hon alltid bar, gjorde dagliga besök i fängelset. I sin parisiska paradvåning hyste hon samtidigt hundratals hemlösa katter. När de försvann på nätterna fick Aguéli jaga dem på hustaken. Kanske var han fånge hos sin älskarinna på ett annat sätt än i det riktiga fängelset?

Hon ogillade att han ägnade sig åt konst. I stället ville Mme Huot att han skulle hjälpa henne i hennes lidelsefulla verksamheter. Och fastän hon egentligen var gift med en mycket tolerant man, som inte hade något emot förbindelsen med den originelle svensken, var hon ursinnigt svartsjuk.

Hennes samtid såg henne bara som bisarr, halvgalen, när hon drog genom Paris gator med renässansklänningen släpande i dammet. Ändå var hon långt ifrån ensam om att vara ett förebud om en tid då kvinnor skulle bli mer jämbördiga med de berömda män som de då bara utgjorde en bakgrund till. Heller inte ensam om att föra talan om djurens rättigheter. Det fanns andra, enskilda individer men också grupperingar, som insåg att industrialismen var på väg att göra hela köttindustrin till en enda stor fabrik. Att djuren höll på att bli objektifierade, ting som man kunde göra vad man ville med.

Idag är det kvinnorna i Mellanöstern som är vår tids Mme Huot. De som kastar sina slöjor och låter sig fotograferas med håret utsläppt. De som riskerar faktiskt ännu mer än Mme Huot gjorde på sin tid. De ses inte bara som förrädare och halvt galna, de arresteras också och utsätts för både lidande och förföljelse. Så behandlade vi inte varandra här, inte ens i början av förra århundradet.

Och trots att det gått nästan 120 år sedan Ivan Aguéli riktade sin pistol mot matadoren på tjurfäktningsarenan kunde varken han eller Mme Huot stoppa djurplågeriet. Men händelsen gjorde att många ändå fick upp ögonen för hur fel det är att behandla djur illa. Mycket återstår alltså att göra även om vi kan enas om att skjutvapen är helt fel väg att gå om vi ska ändra något till det bättre.

Om du vill se porträttet av Mme Huot ska du bege dig till Thielska Galleriet. Det är där hon hänger. Med blicken i fjärran, mot den tid som är vår. Hennes lätt melankoliska och allvarliga ansiktsuttryck skulle måhända förbytas om hon visste hur hennes tankar har slagit rot i vår del av världen. Hon skulle nog vända blicken mot oss och nicka leende. Vad var det jag sa, skulle hon också kunna säga.

 

Text av Björn Holmberg

Foto Björn Holmberg ( ur Konstens magi)

Källa: “Konstens magi” av Bengt Lagerkvist ( W&W förlag)