Ursula hade nästan glömt bort Mona, kvinnan som kallade sig ” Gammeljäntan”, när det plingade till i mobilen. Hon hade tydligen ett oläst meddelande på Elitsinglar från henne. Ursula hade inte ansträngt sig för att glömma bort Mona, det hade kommit av sig självt, som en naturlig följd av allt som hänt den senaste tiden med Tomas.

Hon loggade pliktskyldigt ändå in på dejtingsajten, läste snabbt messet, och beslöt sig direkt för att inte svara på det. Meddelandet gick i stort ut på att Mona ännu en gång ville flagga för att Hasse 68, änkeman sedan ett halvår, var en komplett galning. Och att om Ursula ville kunde de tillsammans kontakta Elitsinglar och be dem spärra honom. Gjorde de det ihop skulle det nog ta ordentligt. Mona verkade vara på krigsstigen och poängterade att den korta bekantskapen slutat med att hon fick nog av dumheterna om en avliden hustru. Nu ville hon starkt rekommendera Ursula och alla andra kvinnor som kunde råka ut för denna patetiska änkeman att göra samma sak.

Ursula kände onekligen igen sig där. Den korta bekantskapen med Hans Berglund, alias Hasse 68, var något hon både kunde ha och mista.

Men det som nu skilde de båda “bedragna” åt var att Ursula inte längre kände sig vare sig kränkt eller särskilt förvånad. Mona, alias “Gammeljäntan” däremot skrev att hon inte bara var förvånad över Hasses beteenden utan att hon också tyckte att de skulle göra gemensam sak och hänga ut honom som ett varnande exempel. Riktigt hur det skulle gå till förstod inte Ursula men det gjorde nog inte den försmådda “Gammeljäntan” heller.

Det var knappast ett brott att man påstod att det gick att få kontakt med andevärlden. Det man möjligtvis kunde invända mot var att Elitsinglar inte var rätt forum för att saluföra dylika påståenden och hoppas att någon skulle bli särskilt intresserad. Det fanns säkert nätsajter för personer som ägnade sig åt det ockulta. Det låg helt i tidsandan dessutom. Människors längtan efter ett sammanhang i den kaotiska tillvaron verkade växa sig allt större ju mindre inflytande religionen hade på dem.

Och övernaturliga fenomen hade fascinerat människor sedan urminnes tider. Utan mysteriet som drivkraft skulle det aldrig ha gått att bygga upp religiösa trossystem. Men till skillnad från Mona alias Gammeljäntan tyckte inte Ursula att det längre var något att hetsa upp sig för. Utan den skruvade kontakten med Hasse hade hon inte träffat Tomas. I stället för att peka ut Hans Berglund alias Hasse  borde hon tacka försynen. Och med tiden skulle hon med all säkerhet också komma sanningen på spåren. Hon misstänkte starkt att Tomas inte bara hade hypnotiserat Lena och personer med missbruksproblem. Med tanke på vad hon läst på nätet om hypnos användes metoden flitigt för att dämpa eller kanalisera sorg till något konstruktivt. Kanske fanns det en mening med att Hans Berglund gick omkring med övertygelsen att han fortfarande kunde komma i kontakt med sin Lil, hur galet det än verkade ?

När Ursula tänkte efter fanns det betydligt värre saker. Bara hur pandemin på olika sätt öppnat portarna till det okända. Galenpannorna hade verkligen krupit fram ur sina hålor. Visserligen tämligen förväntat. Det sjuka inom människan fanns inte i ett virus, det fanns inom människans bisarra natur. Världen över ägnade en ansenlig stor grupp människor dagarna åt att sprida missuppfattningar om såväl sjukdomen som vaccinet. Sebastian hade visat henne några sidor på Darknet. En grupp kallade sig “Sanning om Covid 19” och målade upp en sådan fantasifull bild att Ursula först trodde att det var ett dåligt skämt.

Men Ursula hade läst något ännu värre och farligare som inte alls bara fanns i skuggorna på Darknet. En cancer som letade sig in i den absoluta makteliten. Ursula hade läst om Qanon, en högerextrem konspirationsteori som framträtt i USA under Donald Trumps presidentskap 2017. Enligt Quanon leder Trump en hemlig kamp mot ” Den djupa staten”, ett internationellt nätverk av satanistiska pedofiler.

Bland de sammansvurna inom Den djupa staten ingår enligt Qanon ledare inom Demokratiska partiet som Hillary Clinton och Barack Obama, religiösa ledare som Dalai Lama och påve Franciskus och personer från amerikansk fil och TV som Tom Hanks, Oprah Winfrey och Ellen DeGeneres.

Alltihop hade kunnat vara den fars verkligheten har i beredskap om det inte var för att presidenten i en TV-sänd utfrågning den 15 oktober valde att inte ta avstånd från Qanon. Och att Qanon har spritt sig utanför USA och amerikansk politik och inlemmat flera andra konspirationsteorier. Som att coronaviruset är ofarligt eller spridits av “den djupa staten”, eller att mobilnätet 5G används för att kontrollera medborgarna på olika sätt.

Ursula slog bort de mörka tankarna och stängde ner sin laptop. Hon funderade verkligen på allvar att avsluta medlemskapet på Elitsinglar. Hon skulle i alla fall inte bemöda sig med att svara Mona. Det skulle säkert hetsa upp henne ännu mer om Ursula också började jiddra om att få Hasse 68 avstängd. Nej, bäst att lägga locket på och glömma såväl Mona som Hasse.

Vad hade hon egentligen ut av att vara kvar på Elitsinglar? Och vad sökte hon egentligen? Hon borde skaffa sig en hund i stället. En mops kanske, eller en chihuahua, praktisk och bra. Något med päls som gick ner i en väska.

Hon kastade en blick på Tomas senaste sms . Där stod” Längtar” stora bokstäver, följt av en smiley med tre hjärtan. Herregud! Vad skulle nu det här leda till?

Fast samtidigt, vilken ensamstående kvinna på 68 år skulle inte bli glad över en sådan bekräftelse? Ursula skulle just till att messa något tillbaka när hon hejdade sig. Det slog henne plötsligt, hon var varken glad eller tacksam. Hon var egentligen mest förvirrad. Under de senaste fyra åren hade det inte saknats tillfällen. Hon hade mycket väl kunnat leva med någon om det var det hon ville. Förutom tiggarbreven som följde på hennes medverkan i tidningarna och TV hade hon faktiskt fått några hyfsat intressanta beundrare på halsen också. Inga psykopater som tur var. Men då som nu hade hon inte riktigt känt att hon för stunden ville träffa någon annan än Jaques. Helt enkelt därför att hon tyckte det var praktiskt med en upptagen man som lät sig styras och som alltid verkade vilja komma tillbaka. På så sätt var hon fri.

Efter  filmen Sex and the city som Lena envisats med att de skulle gå och se hade de skämtat om vilken av karaktärerna Ursula var mest lik. Lena hade sagt att hon ville vara som Samantha men samtidigt inte.

-Varför inte om du vill vara som henne, hade Ursula frågat.

Jag vet inte, hon är ju en påhittad person. Kanske när jag var yngre. Inte nu, inte längre. 

Hallå, du är sex år yngre än jag. Du längtar väl ibland ?

Jo, men du vet hur det är. Jag fick heller aldrig några barn. Precis som du Ursula. 

Jag tycker alla fyra är lika fåniga. Lika korkade som lever sina liv i väntan på den rätte. All tid som går åt till att analysera sig själva och de män de dejtar är sjukt.

Ursula mindes väl Lenas förvånade min. De hade stannat till utanför biografen på Sveavägen och stått en stund och tittat på bilderna från filmen. Samtidigt hade Ursula sett sin och Lenas spegelbild i den mörka rutan. Ett kort ögonblick blev Ursula rörd. Rörd över att tiden gått så snabbt. Att de stod där bredvid varandra, två äldre damer numera. Två kvinnor på 62 och 68 år som inte konkurrerade på samma villkor som den  sexbloggande Carrie Bradshow som filmen byggde på. Men som heller inte hade en tanke på att göra det. Både Ursula och Lena hade gått vidare. Medan Samantha, Charlotte och Miranda och Carrie själv var fångna i sina hopplösa roller.

Egentligen är det här en skitfilm, inte sant? sa Lena och gäspade ljudligt.

Av värsta sorten. Kom så går vi!

Och så hade de gått till en bar och talat om hur skönt det var att de båda var lyckliga singlar som kunde göra vad de ville. Äldre fria pumor som de ju faktiskt var. Nja, Lena hade visserligen några år kvar till pensionen men det oroade henne knappast längre. Även om Lena levde på sin a-kassa för tillfället gick det runt eftersom hon varken hade bostadslån eller bil längre. Ett litet arv efter föräldrarna hade gjort att hon hade ett reservkapital. Något nytt jobb i sikte fanns inte och skulle förmodligen inte dyka upp heller, efter vad Lena erfarit sedan hon åter hamnat i arbetslöshet.

Att Lena fått sparken från sin senaste arbetsplats på reklambyrån var knappast något hon hade tänkt berätta för Ursula. Till Ursula hade Lena sagt att det plötsligt blivit ett antal permitteringar. Ursula skulle aldrig fatta hur dumt det var av Lena att ta ut drygt 13000 kronor för att köpa en likadan väska som Ursula hade. 13000 som Lena såg som ett förskott på de övertidstimmar hon lagt ner på ett projekt som sedan inte ens blev av. Därför fann Lena ingen anledning att berätta sanningen.

Men sanningen om Lenas “uppsägning” hade ändå kommit till Ursulas kännedom genom en ren slump. Ursula hade nämligen råkat stöta på en arbetskollega till Lena på stan och fick därigenom hela den smaskiga historien serverad. Ett tag var Ursula på vippen att säga att hon visste. Precis som historien med Hasse 68, änkemannen, hade hon velat veta varför Lena inte hade förtroende för henne. Det rörde sig ju vad Urusla kunde förstå inte om någon regelrätt stöld, eller hur? Det var ett misstag. Ett idiotiskt misstag men likafullt ett misstag. Snart kändes det inte längre lika lätt att dra upp det. Lena hade rört till det, so what?

 

Ursula tog upp mobilen och sms:ade till Tomas. Hon föreslog att de kunde träffas vid Långängen. För en hundpromenad med Stella. Ursula hade lovat Stellas husse och matte att vara hundvakt över helgen och även  titta till grannarnas lägenhet. En våg av inbrott hade plötsligt drabbat Lidingö. Eva-Karin var rädd att deras lägenhet kunde vara i riskzonen eftersom den låg på bottenvåningen. Hon hade läst i lokaltidningen att inbrotten hade ökat med 30 procent mot föregående år.

” Ni får skaffa larm”, hade Ursula föreslagit.” Jag har larm”

“Tack vi veeet”, hade Eva-Karin och Sven-Gunnar sagt i kör.

“Stella kan omöjligt vara någon riktig vakthund”

“Tack, vi vet det också.”

Ursula fick snabbt ett sms tillbaka där Tomas skrev att han tyckte det skulle bli trevligt. De bestämde en tid och Ursula kände hur det pirrade till i magen. Kanske inte lika passionerat som hon hade hoppats hon skulle känna. Eller trott. Men ändå en sorts förväntan. Helst hade hon förstås velat att upplevelsen på något dunkelt vis skulle påminna henne om hur hon hade reagerat förr. Det gjorde den inte, det var bara att acceptera. Livet slipade av  känslostormarna, så var det för de flesta. Det fanns säkert män och kvinnor kring både 50, 60 och 70 och 80 plus ,och till och med ännu äldre, som ångade på för att hitta en ny kärlek. För Ursulas del kanske Tomas var en sådan nytändning?

Hade hon haft några som helst tvivel om en ny förälskelse om hon varit den gamla Ursula? Den Urusla som för bara fyra år sedan planerade att sälja våningen och flytta till något mindre för att ha råd med en värdig pensionering i lugn och ro? Den person som slitit hårt ett helt liv för att som singel i Stockholm kunna fortsätta leva någotsånär som hon gjort medan hon förvärvsarbetade. Eller hade de här senaste fyra åren då hon blev “Kvinnan med tavlan” gjort henne till en ännu hopplösare cyniker? Det som började gå upp för henne mer och mer var hur den stora förmögenheten gjorde henne allt ensammare för var dag som gick. En ensamhet olik alla andra ensamheter. En isolering som förmodligen hemsökte alla människor som blivit väldigt rika alldeles för sent i livet.

Innan hon själv drabbades hade hon fascinerat suttit framför teven och sett den ena vinnaren efter den andra i olika spel skrapat fram otroliga vinster på olika slags lotterier. Antingen det varit Postkodlotteriet eller i morgonsoffan på TV4. Lustigt nog hade hon aldrig avundats någon pengarna. Hon hade tvärtom tyckt det varit fantastiskt, särskilt när någon mitt i livet som verkligen behövde pengarna, fick dem.

Men när någon i hennes egen ålder filmades syntes inte samma sprudlande glädje i ögonen. Och när frågan kom vad de skulle göra för pengarna, var svaren varken att renovera huset eller resa jorden runt. Det förekom givetvis också att vinnaren hade vilda tankar. Men oftast var svaret att man nu kunde hjälpa sina barn. Eller barnbarn.

Så mycket pengar att få tillgång till vid hennes ålder? Vad hjälpte det henne? Hon kanske fick nåden att uppleva en stark kärlek igen? Men skulle det i så fall vara värt det? Var det inte dömt att misslyckas att ge sig in i något i hennes ålder?

Men kanske hon skulle ge det här med Tomas en chans? Hon skulle kunna ta det för vad det var. Inte göra så stor affär av det. Så som hon brukade numera.

Hon gick ut i badrummet för att göra sig i ordning innan hon skulle hämta Stella och köra ut till Långängens gård. Tomas skulle möta upp henne där vid parkeringen. Samma parkering där hon råkat stöta på Hasse med exfrun Helena. Kanske var det dumt att återvända till en sådan olycksbådande plats när de lika gärna kunde träffas ute på Djurgården någonstans? Nu var det för sent att ändra planeringen. Det fick bli Långängen igen.

 

Ursula synade sina ögon. Nu när hon tagit bort den svarta lappen fick hon för sig att det öga som varit skadat fortfarande såg irriterat ut. Hon mindes att hon läst någonstans att den fixering någon kunde få vid en ögonirritation, eller något annat med kroppens många funktioner, kunde hålla i sig om man inte bestämde sig. Det vill säga slutade oroa sig.

Hon höll upp en handspegel hon brukade använda för att kontrollera makeupen i dagsljus och gick fram till glasdörren som ledde till terrassen. Ögonvitorna hade några röda strimmor men hon kunde inte se någon större skillnad på ögonen längre. Hon gick efter en mascara och började omsorgsfullt och försiktigt lägga på lager på lager tills svärtan täckte både över och underfransarna. Därefter applicerade hon en concealer för att täcka skuggan under ögonen. Ögonbrynen lät hon vara den här gången. Hon hade precis fått dem plockade och permanentade. Huden lät hon också bli att täcka. Läpparna kunde hon fixa medan hon körde. Hon hade minst tre olika läppglans i handväskan. Det ljusaste pastellrosa skulle bli bra till hennes Valentinoklänning. Förmodligen inte det bekvämaste valet för en naturupplevelse men skulle hon ändå slå ihop nytta med nöje, hundpromenad med en dejt med Tomas, ville hon se bra ut. Normala människor skulle ha på sig ett par jeans och en topp eller en enkel t-shirt en sådan här varm sommardag. Men normala människor var heller inte nyrika dollarmiljonärer på snart 70 år som insåg att livet var både en tragedi och en komedi på en och samma gång. Vad spelade det för roll att hon satt på sig en sidenklänning som hon betalat nästan femton tusen för? Eller att hon skulle gå i ett par sandaletter från Filippa K som varken var särskilt bekväma eller praktiska på skogsstigarna ute vid Kottlasjön.

Ursula kastade en sista blick på sig själv i den gustavianska hallspegeln innan hon slog den fyrsiffriga larmkoden och gick ut genom ytterdörren. Det var helt tyst i trapphuset när hon gick ner. En sådan här dag var nog alla i huset borta. Hon kunde inte minnas att hon sett någon av grannarna eller hört någon av dem. Men å andra sidan hördes sällan något upp till henne. Det var bara Vilhelm von H som stört henne med sina vansinniga utbrott. Sedan Ursula fått ut honom ur huset vilade inte bara en frid över fastigheten, även trädgården verkade njuta av att det numera bara var Urusla och de andra skötsamma bostadsrättsinnehavarna som bebodde huset.

Det var verkligen inget besvär att vara hundvakt åt Eva-Karin och Sven-Gunnar. Ursula såg fram emot att ta ut Stella och hon skulle ta upp henne till sig de här två dagarna husse och matte  var bortresta. Ursula mindes att Eva-Karin hade sagt de skulle resa tidigt men att de hade rastat Stella innan så Ursula behövde inte ta ut henne förrän efter lunch. Ursula såg på urverket till sin Rolex. Den glänste fint till den svaga solbrända tonen hon fått den senaste tiden. Jo, hon kände sig faktiskt riktigt rätt i den här outfiten.

Medsamma dörren gick upp kände Ursula ett oväntat vinddrag. Stod ett fönster öppet? Ursula lockade på Stella. Varför kom hon inte? Stella brukade alltid stå och vänta vid dörren när hon tidigare varit hundvakt. Ursula ropade igen. Hade de tagit med sig hunden ändå? Nej, inte kunde de väl ha glömt att upplysa henne om en sådan sak. Ursula började känna ett obehag. Hon fick en impuls att genast ta sig ut ur lägenheten. En impuls som det senare skulle visa sig att hon borde ha följt.

 

TEXT av Björn Holmberg

FOTO: Pixabay

OBS ! Kopiering för annat än privat bruk är strikt förbjuden. Upphovsrätten tillfaller författaren till denna text.