Veckans tankegång: Tingens viskningar…

Uppbrott kan inträffa utan att döden är inblandad, tänker jag medan jag går från rum till rum, tittar och känner på de många prylarna. Föremål som någon köpt eller fått. Sådant som vårdats och älskats eller bara råkat hamna i ens ägo av en slump.

Kanske har tigern med den ljuslila nosen och de orangefärgade platåskorna ställts in i en garderob och sedan glömts bort ? Kan det vara så att blomman med lösögonfransarna och servisen aldrig riktigt passat in och medvetet stuvats undan och legat nerpackade i en kartong ? Både blomman och servisen ser misstänkt välvårdade ut, nästan som nya. Och vem placerade dem här, finns den eller de personerna fortfarande?

Det är något lustigt med de till synes obetydliga tingens närvaro. Jag tycker om att fantisera kring vem som ägt de många föremålen, något jag har gemensamt med många andra konstnärer. Men även med min mamma. Hon gillar också att strosa runt bland gårdagens loppisfynd. Fina antikaffärer undviker hon dock. Det är liksom inte där man fyndar vare sig handbroderade linnedukar eller hittar pusselbitarna till det som nyss var så viktigt.

Mamma tycker även om kyrkogårdar. En något udda böjelse, snudd på en smula makaber kan tyckas. När hon hälsade på sist sa hon att hon absolut ville se byns kyrka från 1100-talet med de medeltida tak och valvmålningarna. Men egentligen var det bara en förevändning för att vandra omkring bland gravstenarna och tänka på de andras liv. De som var här igår eller för fem eller hundrafemtio år sen.

foto Björn Holmberg

Utan att veta det är mamma en sorts tidsarkeolog. Hon gräver inte i jorden men i minnena, både sina egna och andras. Ibland hittar hon historien i en roman, vissa gånger har hon sett en film, och ibland dyker människor som påverkat hennes liv upp från ingenstans och blir föremål för hennes glädje, vrede, sorg och saknad. Alla känslor finns med. När ingen hör är jag övertygad om att hon samtalar med både levande och döda.

Den långa berättelsen om vad det innebär att vara människa saknar en bestämd plats i tid och rum. Också i det har mamma en poäng, även om hon aldrig skulle formulera det på det sättet. I stället skulle hon sucka och säga att allt går så fort nuförtiden, att tiden blivit så  flyktig att hon knappt vet om hon längre är en del av den.

Längst in i lokalen ser jag några vackra ljusa kaffekannor av porslin. De trängs på överfulla hyllor med skålar, koppar, tallrikar och annat. Ljuset faller vackert över de övergivna föremålen. Ska vi överleva ännu en generation, viskar tingen förhoppningsfullt till varandra…

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Förstår din mamma. En kyrkogård är ju egentligen en plats fylld av historia om människor som en gång levde, en rofylld plats där tankar inte störs av modern teknik.

    • Ja, vid en hög ålder blir sammanfattningar av människors liv alltmer intressanta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *