Äntligen stod prästen på predikstolen. Ja, så börjar Selma Lagerlöfs roman ” Gösta Berlings saga”. Även om det är länge sedan jag läste boken minns jag vissa avsnitt fortfarande. Inte minst den där den försupne avsatte prästen Gösta Berling räddas till livet av majorskan på Ekeby. Kanske minns jag just den scenen därför att jag själv bevittnat en liknande händelse i verkligheten?

Varför etsar sig vissa bilder fast i ens medvetande? Alltså inte bara de som vi är med om själva. Hur kan vissa scener vi sett på film, eller stycken vi läst i ett skönlitterärt verk, ha en sådan påverkan på oss? Och hur kan musik eller ett konstverk framkalla så starka känslor att vi rörs till tårar eller ett igenkännande leende?

Det finns förstås inget bra svar på dessa frågor. Allt vi kan göra är att gå till oss själva och försöka lägga det pussel som kan ta oss tillbaka i tiden. Det är ju faktiskt omständigheterna och vad som utspelat sig kring dessa som gör att vi i en specifik stund är öppna för intryck. I alltför hög grad är vi för upptagna med annat för att kunna släppa in något över huvud taget. Lite strängt kan man utan vidare påstå att de flesta för det mesta är rätt stängda, vissa även låsta.

Här vill nog en del av oss protestera och säga att så är det alls inte. Att hämtningen på dagis var dagens största upplevelse. Eller att mötet på jobbet gav en ny syn på omorganisationen. Nej, skriker vi i kör, vi vill inget annat än att leva autentiskt och i nuet. Herregud, det är ju det vår tid handlar om, det är dit vi alla strävar, in i det svarta trygga hål som stavas m i n d f u l n e s s .

Det är smärtsamt att tänka att livet pågår medan vi är upptagna med annat, för att citera ett berömt ordstäv. Ändå är det sant. Inte för alla men för de flesta. Det är en obehaglig sanning att ta in men faktum är att vår västerländska kultur inte har särskilt stor plats för spontanitet och lek.

Lite tillspetsat skulle man kunna påstå att det är bara när vi blir störtförälskade eller totalt utbrända som våra hjärnor får flipperspel. Och en nyligen släppt forskningsrapport gör gällande att vi är som lyckligast efter vi gått i pension, nämligen när vi är nånstans i 70-årsåldern. Vilket talar för att det är först när vi inte belastar amygdala ( det centra i hjärnan som bland annat registrerar lustupplevelser) med för många måsten vi äntligen kan slappna av ordentligt och eventuellt bli riktigt- lyckliga.

Tragedin att leva

Vid grav kärlekskrankhet, eller överbelastning på jobbet, överlämnar vi  vårt kontrollbehov till andra makter. I båda fallen tycks våra kroppar inte vilja lämna horisontalläge till exempel. När jag själv drabbades av utbrändhet eller utmattningsdepression kunde jag inte stiga ur sängen på över en vecka. Det gick inte! En lika fascinerande som smärtsam erfarenhet. Och några gånger i livet har jag precis som Gösta Berling varit olyckligt förälskad och av den anledningen blivit liggande på en säng eller en soffa med mina grubblerier och kärlekssorg.

Selma Lagerlöfs litterära karaktär Gösta Berling förälskar sig dock på ett betydligt destruktivare sätt ständigt i olika personer, med den påföljd att hans kärleksaffärer slutar i katastrofer. Det är när tragedierna blir honom  övermäktig och han förlorar jobbet han bestämmer sig för att slänga sig i en snödriva.

Horisontalläget är inget idealiskt läge, inte ens för den som just blivit tokkär, fått kicken, eller förlorat hoppet. Det vet majorskan på Ekeby som kommer att rädda livet på prästen Gösta Berling. Hör här vad hon säger när hon finner honom i snödrivan:

” Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra på stort på det, om det vore så, att han levde! Se en så utmagrad kropp och sådana maktlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling?”

Majorskans livräddningsinsats på prästen är fiktion  och en berättelse i en bok. Vad är oddsen för att en liknande scen ska utspela sig i verkliga livet? Varje gång jag läser något eller ser scener i en film som påminner om Gösta Berling och majorskans ordväxling, kommer jag att tänka på den midsommarafton när mamma räddade Henry Hagman från att drunkna. Det måste bestämt vara över fyrtio år sedan nu. Ändå kan jag höra mammas skrik och förbannelse över den stackars Henry, som av liknande orsaker som Gösta Berling, heller inte ville ha med det jobbiga livet att göra längre. Men det är som sagt en annan historia…

TEXT av Björn Holmberg

FOTO Pixabay