Veckans tankegång: Himlen är oskyldigt blå men döden finns ändå…

Döden har vackra sneda ögon och rödbrun skimrande päls. Sex hönor fick den med sig till den eviga vilan innan den gav sig av. Lika smidigt och lätt som den grävde sig in i hönsgården vandrade den ut, mätt och belåten.

” Men den var i alla fall konsekvent, säger Rikard. Den tog de gamla, de som inte hann undan. Och de gamla hönorna värper inte lika bra. Förr eller senare måste de bytas ut.”

Anna, Rikards fru , håller med.

” Men ack så det såg ut när jag kom dit på morgonen. Och vilket kackel. Blod och fjädrar överallt, som ett slagfält. De döda stackars hönorna utspridda som i ett krig. Och så hon som haltade och hade undkommit genom en hårsmån”.

Nu blir det i alla fall ett rovdjurssäkrat boende för gårdens höns. Ett med el. Så rävarna ute på fälten göre sig icke besvär.

Döden har visat sig för tredje gången den senaste veckan. Först var det massakern i hönshuset. Sedan var det begravningen av moster Siri. Och idag fick jag veta att Carl hade gått bort. Carl var nog min trognaste följare här på bloggen.

Jag visste att han var mycket sjuk men räknade ändå med att besöka honom i Ystad där han bodde med sambon sedan många år. Nu är det för sent.

Att mammas syster Siri , min moster, somnade in till den eviga vilan när hon gick och lade sig på kvällen, är också sorgligt. Men ändå bra på nåt sätt enligt mamma.

” Så vill jag också lämna allt. Kan man få det så måste det ju vara det bästa, eller hur?” säger mamma och låter mycket övertygande.

Jo, tänker jag, och kommer att tänka på allt som jag hört moster Siri och mamma berättat genom åren. Ända sedan bandomen har jag levt med deras historier från förr. Berättelser från deras barndom på en gård nära Höga kusten. Ofta dramatiska och hemska upplevelser som rätt ofta har något med döden eller dödandet att göra.

Som alla de gånger de lyckades fiska upp säcken med de dödsdömda små kattungarna som morfar slängt i den strida strömmen.

Gömda bakom lövverket stod mamma och Siri och väntade.

” Och som vi hoppades att den där säcken inte skulle sjunka. Ofta kunde vi rädda kattungarna men några dog såklart.”

” Vad hände sen?”

” Med vad?”

” Ja, med kattungarna”

” Det blev på tok för många katter på gården. Morfar förstod inte hur det kunde komma sig. Några av katterna insåg att de inte kunde bo kvar. Det fanns ingen mat åt dem. De blev förvildade och sprang till skogs. Bara de äldsta trotjänarna med familjer fick bo kvar på gården”.

Mammas och moster Siris erfarenheter av livet på en bondgård har mycket med överlevnad att göra. Jag tänker också att döden blir något synligare när man bor på landet än när man bor i stan. Kanske beror det på att naturen kommer så nära. Årstidernas växlingar mer påtagliga.

De vidsträckta fälten här på Österlen berättar något om villkoren. Här finns nog allt man behöver. Ulf Lundell kunde inte ha uttryckt det bättre.

” Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”…

För de flesta av oss kan himlen vänta ett tag. Det är mitt i det pulserande livet vi är just nu. Och livet är gott och stort. De som gått före oss lever vidare i våra hjärtan.

 

Text & Foto av Björn Holmberg

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Mm gamla svärmor dog, 91 år. Hon begravdes förra veckan och vi spelade Benny Anderssons Chess från cd:n Piano. Det vackra rummet & musiken, gamla svärmor. Torsdagen 2 maj: en begravning. 63 mil i bil. 12 grader i huset 23:00. Men framme på Österlen.

Lämna ett svar till Ylva Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *