Den sista i augusti och ett landskap just nyskördat. Under äppelträden ställer jag ner frukostbrickan och blickar ut över fälten. Här är allt som det ska, svartkålen har hämtat sig från fjärilens mordattack, morgontidningen kom i tid, hundarna har slutit fred, och jag är äntligen ensam i huset några dagar.

Inget går upp mot den lyx det är att plötsligt få lite egentid. Jag slår mig ner med utsikten som enda sällskap, en utomordentligt god lyssnare och samtalspartner. Tyvärr alltför underskattad.

Efter sommarens alla gästabud känner jag plötsligt igen mig i Britt när hon plötsligt utbrister:

– Nu kan jag tänka mig att sitta i en skön fåtölj rätt länge.

Ett tag hade jag tänkt att kontra med att säga att hon lät som Madame Pompadour när hon lär ha sagt att ” Det var en fåtölj som blev mitt fördärv”.  Men jag ångrade mig eftersom jag insåg att det skulle kunna missuppfattas, och säger i stället att det kan hon väl vara värd nu när restaurangen stänger för säsongen.

– I det ögonblick man gör något är man alltid övertygad om att man gör det enda rätta, påstår Britt. Det är först efteråt man kan få överblick. Få vetskap om det man gjorde var bra eller dåligt, rätt eller fel.

Mannen håller bara delvis med. Och vips har vi alla runt bordet varsin åsikt om detta som Britt förklarat så självklart.

             &

 

Britt är en sorts allkonstnär som många här i byn. Vill man veta hur en slipsten ska dras är det till Britt man går. Hennes äppelkaka är något det godaste jag ätit. Men fastän jag försökt göra den minst sjutton gånger får jag aldrig till den som Britt. Och när jag tjatar om receptet säger hon bara att “Ja just det” och sedan inget mer.

Och skulle det sitta en liten räv bakom örat så är vi i gott sällskap. Att skaffa sig ett fågelperspektiv kan mycket väl resultera i att hemligheterna aldrig behöver avslöjas. En njutning är också att hålla på dem.

 

Naturen berättar inte heller allt. Förra sommarens torka har inget gemensamt med årets nyckfulla. Ena dagen sol, andra dagen regn. Och rosorna, mina ljuvligt doftande puderrosa New Dawn, har svartfläcksjukan tagit livet av.

Ska jag vara ärlig tycker jag också att äppelträden gott och väl kunde ha förberett mig på ytterligare en förlust. Med sorg i hjärtat sorterar jag bort den ruttnade och angripna frukten. Lägger de maskätna fula åt ett håll och de ätbara åt ett annat.

Men så är också att förhålla sig till det levande. Något måste hela tiden plockas bort. Att darrande hålla sig kvar utan att falla är den ständiga utmaningen

&

 

Hur bekväm en fåtölj än må vara bör man lyfta på rumpan . Och hur intagande än en utsikt är blir man blind för dess skönhet. Det är därför vi hela tiden behöver åskådare till våra liv. Eller att vi reser oss upp och går.

Författaren Tove Janssons återkommer ofta till hur ensamt det kan kännas att vara med om något fantastiskt men inte ha någon att  berätta det för. Först blir Lilla My överväldigad av lycka när hon hittat den skimrande pärlan i snäckan. Men lika snabbt förbyts hennes glädje av melankoli när hon upptäcker att stranden ligger fullkomligt öde.

 

Sociala medier som Facebook och Instagram må digna av smörgåsbordets alla delikatesser, naturromantiska landskapsbilder, söta barn, hundvalpar och läppförstoringar. Men i grunden handlar det om vårt behov av att skriva vidare på vår egen berättelse, göra ett avtryck. Brinna i det levandes ögonblick, som Karin Boye sa.

Historien om oss själva må vara delvis uppdiktad, och ibland till och med långt ifrån sann, kanske även idealiserande ? Mellan raderna råder den tysta överenskommelsen om räven bakom örat. Bakom en bild av verkligheten en annan bild och en annan bild…

&

 

Efter frukost går jag upp till  Antikhandlaren, mest för att avnjuta en annan utsikt än min egen – den ner mot de gamla gårdarna och åkrarna. Utsikten från butikslokalen är en av byns mest hänförande. Antikhandlarens fru kommer pustande fram bakom ett skynke i ett moln av damm. Vi kindpussas i luften. Hon vill göra mig påmind om att de numera även är återförsäljare av byns egna ägg.

-Det kommer från Ängagården. Såna ägg får du inte på Ica, säger frun. Det är skillnad på gult och gult.

Sedan försvinner hon in bakom skynket igen. Antikhandlaren och jag står kvar i det skarpa ljuset vid dörren. Vi fortsätter samtalet om hur livet levdes förr. Om hur saker och ting såg ut bakåt i tiden.

– Människan är något mycket stort. Mycket större än vi kan föreställa oss egentligen, säger Antikhandlaren allvarligt.

 

&

På väg över fälten passerar jag Ängagårdens uppfart. Igår var gamla döva och halvblinda och haltande hunden Ronjas dödsdag. Sist jag såg Ronja var på midsommarafton. Då hade hon ännu inte blivit fullständigt inkontinent.

– Jag har skjutit på det , säger Ronjas husse. Skjutit på det in i det längsta.

Vi talar en stund om hur hundarna i byn verkar ha en högre status än katterna, trots att de gör mindre nytta.

-Ja, inte tog hon några möss, konstaterar Ronjas husse. Men hon var en del av vår familj i femton år. En del av vår historia.

Husses ögon blir lite blanka och mina med. Den som haft ett husdjur så länge vet att tiden har en viss betydelse. Ju längre tid djuren lever vid vår sida desto svårare blir den dag vi måste ta beslutet att låta dem somna in.

Men tänkvärt i sammanhanget är att vi tycks behandla våra husdjur humanare än vår egen art av gamla och sjuka.

– Jag förlåter inte den sjukvård som lät din pappa plågas helt i onödan de sista dygnen, minns mamma. Jag bad flera gånger om att de skulle öka morfinet men de där ungtupparna till läkare som hade jour just den ödesdigra helgen var för fega. Vad trodde de att jag skulle ha sagt ? Att de tog livet av honom ? De visste ju att han skulle dö vilken minut som helst. Jag hade helst sett att de gett honom ängladosen så jag fått gå hem och sova. Både pappa och jag behövde sova just då, av olika skäl.

&

Dödsstöten har blivit en bön att stilla bedja om. Förr fanns ättestupan som de gamla och sjuka och obrukbara tvingades ut på. En människosyn, vars rester fortfarande finns kvar i det kollektivt omedvetna.

Tack och lov får hundarna i alla fall värdiga avslut på sina liv. Veterinären kommer hem med sprutor och kanyler. Lilla söta Ronja fick somna in i den nerkissade favoritfåtöljen där hon mest legat och sovit senaste tiden.

&

Inte sällan har hundarna här i byn namn som är lätta att komma ihåg, och ibland även stamtavlor. Av katter, kor, grisar, får och hästar utgör hundarna helt enkelt en sorts adel, en annan samhällsklass helt enkelt.

Det är bland annat Truxa som är lite för snabb att döma folk efter deras utseende, Sture som vill gå hem hela tiden, Morris jakthunden som inte vill jaga, Hildegard som är en blandras, men ingen vet av vad, och som kan gäspa högljutt, Miss N och Miss K som slåss när det åskar. Alla med sina särdrag , tycken och egenskaper.

-Jag och äldsta dottern tog henne till havet innan. Det gick inte utan att hon fick se havet en sista gång. Och så fick hon korv, avslutar husse till den numera avlidna Ronja.

&

Framåt kvällen känns en ljum vind dra genom huset. Men den svalkar inte dagen, den bara finns där, som en försiktig smekning över huden. Jag sitter och skriver när det knackar på. Det är Sandra, grannen, som undrar om jag känner mig ensam.

– Vill du komma över på ett glas vin ?

Sandra i sin vackra skira ljusa sommarklänning är något av en uppenbarelse. Men så bestämmer vi att vi tar det där vinet vid ett annat tillfälle trots allt. Fåtöljen måste ju få sitt också. Och den självvalda ensamheten skulle ju avnjutas helt i solitude ordinaire…

 

Text & Foto av Björn Holmberg

(All rights reserved)