Det är bara vinden , tänker jag där jag går. Ser hur den tar tag i växtligheten och ruskar om den. “Vakna, det är dags att stiga upp !” gastar vinden till de späda knopparna; bladen, de första försiktiga blommorna. Det är som om naturen vill säga något, men vad ?

Jag går hem. Tillbringar några dagar med att måla. Tänker på coronan som om viruset var en levande person. Tänker på ett av Ingmar Bergmans första mästerverk  ” Det sjunde inseglet”. Ser en ung Bibi Andersson i en av rollerna. På kvällen går ett minnesprogram. Då tänker jag på Jenny, Bibis dotter. I några filmklipp förekommer Jenny som jag minns henne från första gången jag träffade henne på Fårö. Söt och mycket bestämd unge som skrämde livet ur både mig och mina föräldrar när hon sprang rätt ut i havets vågor. Sedan tänker jag på Kjell Grede och sedan på mamma och sedan på min syster Anita och sedan på pappa och André, och sist tänker jag på Adam Alsing som jag precis fått veta blev ett av coronans offer.

Egentligen tänker jag på tok för mycket sedan tiden fallit rakt i mina armar som en stor klump.

På natten vaknar jag och tänker igen på mamma. För bara någon vecka sedan ringde hon från sjukhuset där hon låg på nionde våningen efter sin sjunde stroke. Jag undrar fortfarande vad de gav henne, för hon kvittrar och berättar att bättre kan hon inte få det än på nionde våningens strokeavdelning.

-Jag ser ända till Tanne, säger hon upprymd, och påstår att hon från sin upphöjda sjukhussäng nu kan överblicka inte bara sin egen historia, utan även sina barns.

– Här är hur bra som helst att befinna sig, maten är gudomlig. Vet du att det serverades en helt ätbar ärtsoppa igår. Och idag ska jag få pannkakor. 

En liten stund känner jag ett sting av oro. Tänk om mamma fått en allvarlig stroke den här gången ? Hur kan någon vilja befinna sig på ett sjukhus i dessa tider? 

-När får du komma hem ? frågar jag strängt.

Det får jag veta först på måndag. De skriver inte ut någon på helgerna och min läkare har inte jour den här veckan. 

Några dagar senare är mamma tillbaka i sitt hus. Titti och Gunilla rycker ut och lämnar en matkasse på verandan. En granne kommer med en doggybag med delikatesser. Allt verkar ordna sig för mamma. Förutom att hon vid sina nittio plus är helt ensam i sin ofrivilliga karantän.

Plötsligt förstår jag att det måste ha varit alldeles , alldeles underbart att tillbringa några nätter i en ren nybäddad sjukhussäng där hon från nionde våningen kunde blicka ut över landskapet. Kanske såg hon gården där jag och mina syskon en gång bodde tillsammans med mormor och morfar. När jag tänker på det borde man kunna se fastigheten från en tillräckligt hög höjd.

För inte så länge sedan fanns det också helt vanliga svenska familjer som levde tillsammans i flera generationer. Det är lätt att glömma bort det idag när ensamhushållen är så många. Jag blev den sista att en mycket kort tid bo med mina föräldrar och morföräldrar. Jag minns ju inget av just de första åren. Men jag minns att mamma tvättade och strök åt mormor och morfar. Även efter att de flyttat in på ålderdomshemmet, och egentligen kunde lämna sådant åt andra än sin vuxna dotter att ta hand om. Jag påminner mamma om det. Jodå, visst minns hon det ansvar hon kände fastän hon hade ett eget hus och en egen familj att ta hand om. 

Den bästa uppfinningen är telefon, säger mamma varje gång precis innan vi avslutar samtalet. 

Det är något stoiskt i de orden. Och samtidigt något för stunden väldigt sorgligt. 

 

TEXT av Björn Holmberg

FOTO: Konstverk av Björn Holmberg  ( Olja och shellack på duk)