Veckans tankegång: Allt för starkt rouge ( Jackie)

När varuhuset slog upp sina portar på morgonen kunde man se Jackie göra entré.

Som så många andra som lyckats ta sig ut genom järnridån var Stockholm under det tidiga 80-talet en fristad.

Jackie var inget undantag, och hon älskade det överdåd av lyx och elegans som stod att finna innanför det Nordiska kompaniets väggar.

Hon älskade atmosfären så mycket att hon försökte avlägga ett besök varje dag.

För oss som arbetade på NK vid den här tiden var Jackie en av de kunder vi i största hemlighet kallade ” inventarier”. Så här i efterhand kan jag säga att vi betraktade stamkunder som Jackie som våra vänner. Och trots att varuhusets officiella policy var att vi skulle behandla alla lika tillhörde Jackie de besökare som  åtnjöt en mängd privilegier.

Bland annat fanns en soffa vid receptionen som Jackie genast styrde sina steg mot. Givetvis efter att hon vänligt hälsat och småpratat med varuhusets portier. Soffan var bara en av hennes många anhalter men den första hon besökte innan hon tog någon av rulltrapporna upp till andra avdelningar.

Trots att möbeln endast hade ett fåtal sittplatser tog Jackie alltid upp minst två. Med en divas världsvana självklarhet slog hon sig ner och placerade mycket demonstrativt någon av sina många exklusiva handväskor vid sin sida. Hade hon en päls på sig lät hon kasta den så nonchalant att det endast återstod en eller två platser för andra.

 

Även om  detta beteende fick en och annan att höja på ögonbrynet var Jackies älskvärdhet omtalad såväl bland andra kunder som personal. Hennes polska brytning hade dessutom en air av kontinental charm. Röstläget var djupt och sensuellt. Den påminde starkt om Marlene Dietrich, Mae West eller någon annan numera halvt bortglömd celebritet. På det hela taget var leendet och den personliga framtoningen mycket varm.  Jämfört med många andra som flytt det kommunistiska oket under den här tiden var Jackie en udda fågel.

Det är lätt att vi glömmer de uppoffringar som många avhoppare på flykt till väst fick genomlida innan murar började rivas och de ryska ledarna förklarade kommunismens slutliga fall. Försakelser som många gånger lämnade många i exil i svår saknad och hemlängtan. En förstelning som långsamt kunde sudda ut en människas förmåga att le någorlunda naturligt.

Hos Jackie fanns däremot inte tillstymmelse till någon gammal patriotism. Och ögonen avslöjade både harmoni och en mystik som kunde ha fällt vilken man som helst.

 

Förutom polskan och svenskan talade hon nästan flytande ryska. Tyska hade hon tvingats lära sig under den korta period hon bodde i Berlin. Engelska däremot kunde hon knappt alls.

-Jag ska lära mig. Någon dag. Någonstans.

Ibland uttryckte hon sig på gränsen till humoristiskt men oftare var hennes språk poetiskt och uttrycksfullt, vilket fångade människors intresse för hennes person. Vem var denna eleganta kvinna ? tycktes folk fråga sig . Var kom hon ifrån och vad sysslade hon med egentligen när hon inte strosade runt på det stora varuhuset?

Få visste. Jag själv visste förstås heller inget om Jackies bakgrund först. Men med tiden fick jag allt mer kännedom.

 

I några år följde Jackie mig som en skugga. Ofta var jag inte medveten om hennes närvaro. För att inte distrahera mig kunde hon kunde stå bakom en pelare och iaktta mig medan jag arbetade. Först när hon såg att jag inte hade några kunder kom hon fram till disken.

För det mesta ville hon ingenting särskilt. Men det hände att hon föreslog att vi skulle gå någonstans och ta en kopp kaffe.

Under de år hon fanns i mitt liv tror jag aldrig att jag nekade henne mitt sällskap. Även om det fanns tillfällen då umgänget kändes ensidigt, som om det var mer på hennes villkor.

Jackies intressen var tydliga. Och det var knappast mig personligen hon var intresserad av. I stället var det hennes omåttligt stora intresse för skönhetsprodukter som föranledde hennes fascination för mitt ovanliga yrke. På något sätt hade hon fått för sig att jag genom mitt arbete satt på ett lager av hemligheter. Det var som om hon föreställde sig att jag hade en ask full av sådant som kunde förbättra hennes ögon, ansiktsform, näsa, mun eller kindben. Kort sagt göra henne mer rättvisa.

 

I Polen hade Jackie haft ett annat namn. Jadwiga. Ett namn hon hatade lika mycket som sin polska uppväxt.

-Ni svenskar förstår inte vilken stor skillnad det är mellan våra länder, brukade hon säga och sucka tungt. Det är som mellan svart och vitt, som mellan en foundation och en mascara.

Jag hade nog aldrig funderat så mycket på det där med namn tidigare. Det var först efter jag lärt känna Jackie det gick upp för mig vad ett namn gör med en människas identitet.

När stunden kom för namnbytet förärades jag att närvara. Det var strax före jul och varuhuset var fullt av folk. Egentligen hade jag inte alls tid att sitta ner särskilt länge. Kunderna som skulle förskönas var inbokade och jag kastade då och då ett öga på mitt armbandsur. Jackie hade med sin vanliga övertalningsförmåga förmått mig att avstå lunch. I stället satt vi i det som då kallades NK Tesalong.

– Marie-Antoinette, Marilyn eller Jacqueline. Vad tycker du jag ska ta? frågade hon medan hon plockade fram blanketten från Skatteverket ur sin blanka Chanelväska.

Jag tittade upp från min bakelse. Jag minns att jag tänkte att det var en lika märklig upplevelse att äta en Napoleonbakelse och höra namnet på den avrättade franska drottningen, som att tänka att de andra namnförslagen också hade med varann att göra.

– Eftersom Marie-Antoinette blev giljotinerad och Marilyn antingen dog av en överdos eller blev mördad tycker jag Jacqueline låter bäst. Och det har på nåt sätt med ditt rätta, jag menar ditt gamla jag, att göra.

-Vad menar du med mitt rätta namn? Jadwiga är inget namn, det är ju därför jag behöver ett nytt.

 

I slutet av februari hade namnbytet gått igenom. Den före detta Jadwiga var för evigt utraderad. 

Med en stolt min stod Jackie med beviset i handen.

-Se här, mitt nya pass. Är det inte bra?

Mycket riktigt var det en Jacqueline som var på det nytagna porträttet. Jag hade själv lagt makeupen innan hon sprang iväg till den  fotograf som för ett absurt överpris tagit bilden.

-Titta här, sa den nya Jackie , och fiskade upp ett helt portfolio. Vilken tycker du är bäst?

Jag stirrade på bilderna. Fotografierna av Jackie där hon poserade likt den nytända popstjärnan Madonna. Jag blinkade hårt för att inte avslöja vad som for genom mitt huvud. Jackie skrattade plötsligt till en smula ansträngt.

– Jo, jag vet, sa Jackie och skakade på huvudet, medan hon snabbt plockade bort bilderna från disken

För ett kort ögonblick förändrades Jackies ansiktsuttryck. De mycket långa ögonfransarna var täckta av flera lager blåsvart svärta. Hon såg förläget ner. Skammen överrumplade  våra kinder knallröda, som av alltför starkt rouge.

 

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

FOTO av konstnären Charlotte Addes skulpturer/verk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Mycket bra.Du r så duktig!
    Kram Ivika❤️

  2. Tom Larsson

    Helt otroligt bra skrivet !
    Vilken människo poetisk insyn
    Varför skriver du inte en bok ?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *