Höst i paradiset. Ett kallt regn som dränker landskapet i dis och dimslöjor. Ibland vackert, andra gånger bara blåsigt och lerigt. Vägarna är än så länge  relativt rena och torra trots regnet. Men snart ska rovorna tas upp. När rovorna rycks upp och fraktas iväg är lastbilsflaken överfulla. Det som faller av kommer snart traktorerna att mosa till en härlig gegga. En skit som garanterat följer med in med såväl stövlar som hundtassar.

Men rovornas skördetid är kort, och det finns betydligt viktigare saker att oroa sig för ( eller irritera sig på) ,om man nu råkar ha den läggningen. Som att en 91 årig kvinna inte längre vill ha besök av hemtjänsten till exempel. Eller att en vän som funnits i ens närhet plötsligt säger att livet måste börja sorteras in i “det privata”. Trodde i min  enfald att det var det som var själva kärnan i all vänskap. Att de vi definierar som vänner också är de vi kan tala med. Pang, där gick dörren igen!

Enkelt är det ju aldrig att förhålla sig till varandras privata sfär. Var drar man gränsen ? Det är ju en högst individuell gränsdragning som var och en måste komma fram till själv. Och när vet man att man klampat in där det står “privat” ?

“Det saknas något här”

På sociala medier läser jag några tankeväckande inlägg just nu som berör detta ämne. Någon skriver att vi bör tänka till en extra gång eftersom vi inte vet bakgrunden till vad som hänt i personens privatliv den senaste tiden. Underförstått bör den som är intresserad av det inträffade inte lägga ut någon kommentar i kommentarsfältet. Samtidigt flaggas det för att nu är det allt både risigt och snårigt i den egna trädgården, så snälla kom och trösta mig!

Ett annat inlägg handlar om att det börjar bli tröttsamt med Instagram eftersom de flesta bara lägger ut fördelaktiga bilder på sig själva. Eller så är det foton av vinglas eller solnedgångar vid fjärran stränder. “Det saknas något här” är den avslutande meningen i inlägget.

Kanske håller privatlivet på att bli något som behöver ett extra skydd? Är det ständiga flödet av vinglas och solnedgångar och små söta hundar i själva verket metaforer för något annat ? Lite som att många idag tänker att nu jävlar ska jag välja vad du ska se av mitt liv. Varsågod, titta nu här på var jag befinner mig och hur bra jag har det. Hur jag mår? Nä du, det har du inte alls med att göra. Skit i det du, tycks vara happy life-bildens dolda budskap. Lite som 1600-talets stillebenkonst där motivet hade sådan mångbottnad symbolik att bara ett fåtal kunde tyda tavlans egentliga mening.

Att det upplevs som ett intrång i privatlivet när Hemtjänsten kommer på besök tycker nog de flesta behövande. Jag kan tycka vad jag vill om att min 91-åriga mamma frånsagt sig den servicen, det är hennes val och det måste jag respektera. Men att en vän plötsligt stänger dörren till sitt privatliv och uttryckligen ber om lite “hänsyn” ställer jag mig däremot tveksam till. Samtidigt måste jag nog acceptera att det behövs lösas ny inträdesbiljett till min väns hemliga förtroliga rum.

“Rätten till privatlivet” av Mattias Hessérus

Botten i dig

boken Rätten till privatlivet ( Carlssons förlag) undersöker historikern Mattias Hessérus  idén om en definierad och skyddad privat sfär. Det är en intressant avhandling som också har med flödet av happy life bilder på sociala medier att göra. För även om privatlivet måste skyddas är det genom insyn i varandras mående och liv vi tar ett och annat kliv framåt. Hade inte Twitter och Facebook och Instagram funnits hade det varit helt meningslöst med ett slöjuppror till exempel. En metoo-kampanj hade aldrig inträffat och Pussy Riot hade blivit en notis som vi glömt bort i samma stund vi lagt ifrån oss tidningen. Det är ju genom budskapens snabba spridning vi numera lever med varje världsnyhet i realtid. På gott och ont sprids också våra bilder och inlägg. Utom all kontroll.

Hur påfrestande vi än tycker att det är måste vi nog glänta på våra dörrar och dra upp rovorna ur jorden fastän det blir en massa skit på vägen. Det måste förstås få vara upp till var och en att bestämma om såväl när Hemtjänsten ska få komma som vem av ens vänner man ska anförtro sig åt.

I Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång förekommer meningen ” Det som är botten i dig är botten också i andra”. Det är mycket tröst i den meningen. Och förhoppning. Allt kommer att bli bra.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

FÄRJESÅNG

Jag tror på den ensamma människan

 

Jag tror på den ensamma människan

på henne som vandrar ensam

som inte hundlikt löper till sin vittring.

som inte varglikt  flyr för människovittring:

På en gång människa och anti-människa.

 

Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.

 

Den som gör det ska ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Det opraktiska är det enda praktiska

i längden.

………………………………………………………………………………………………………………………………………………

 

( ur diktsamlingen Färjesång av Gunnar Ekelöf)

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg