När allting vänder kommer vi minnas hur vi uttryckte oss. ” I dessa coronatider”…Jo, det var så vi sa det där året då hela världens elände rullade in utan att fråga om lov. Det där året då inget var sig likt.

Visst var huset eller lägenheten där vi råkar bo en slags crime scene även innan pandemin kom på tal. Rent statistiskt har vi ju länge vetat att det är livsfarligt att befinna sig i sitt hem. Men att eländes elände skulle komma precis till oss, det var väl ändå inget någon kunde tro?

Det är inte bara fallolyckor och bränder det handlar om. Bostaden är också den perfekta skådeplatsen för livets alla tänkbara dramer. Det är hemma vi kan bli galna av ensamhet eller för mycket lådvin. Och bakom hemmets stängda dörrar begås de mest fasansfulla brott. Det läser vi minsann om varje dag. Ändå säger vi borta bra men hemma bäst.

I dessa coronatider har många i riskgruppen ändå inget val. Att befinna sig i självvald karantän har sina utmaningar. I bästa fall hamnar man framför någon storslagen tv serie som gör livet betydligt roligare. Som Carin Mannheimers Svenska hjärtan” till exempel. Just nu ligger alla fyra säsongerna ute på SVT Play för den som vill upptäcka eller återuppleva livet i den skenbara radhusidyllen.

Budskap

 Carin Mannheimer är känd för sin skarpa blick. Och hon ryggar inte för att låta oss följa med ändå in i själens alla skrymslen och vrår. Särskilt där det inte är så välstädat. Men lika mycket som hon låter karaktärerna bli en spegelbild av oss själva, våra drömmar och förhoppningar, ger hon oss tillgång till en kärleksfull och  öm blick på hur omöjligt och möjligt livet kan te sig. Hennes radhushjältar blir också förlåtande mot varandra. Och mot oss.

Själv blir jag lite extra förälskad i den “Elisabeth” som Solveig Ternström gestaltar. I rollen som fina frun till den fyrkantige Torsten är det plötsligt inte bara storslaget skådespeleri det handlar om. Det är något annat också, något jag ännu inte kunnat sätta ord på utan mest förnimmer, något jag snuddar vid avsnitt efter avsnitt.

Först när jag råkar läsa en intervju  med ärkebiskop Antje Jackelén går det upp för mig varför jag kväll efter kväll fastnat i soffan med Svenska hjärtan.

I intervjun säger Antje Jackelén något om behovet av både grundkunskap och avgrundskunskap som jag sedan kopplar ihop med Carin Mannheimers budskap i tv serien.

 “Det är fint att Sverige haft fred så länge, men när det gäller avgrundskunskap så saknas det en del. Ingen önskar avgrunden, men den ger en viktig medvetenhet om vad det är att vara människa”

Antje Jackelén är kanske inte min stora teologiska förebild. Inte sedan hon neg för påven när han var här och förvandlade sig till en liten skolflicka som lät sig klappas på huvudet. Men i vissa framträdanden och intervjuer träder hon starkt fram och förvånar med en allt djupare förankring i de stora humanistiska frågorna som kretsar kring vad det innebär att vara människa. Även om ärkebiskopen inte lämnar Gud utanför, tvärtom, låter hon inte så högtravande längre. I intervjun  (Ica kuriren Nr 22  22 maj 2020) säger hon bland annat så här:

Vi behöver alla en viss grundkunskap om livet, om livets villkor och möjligheter. Men vad händer med oss när vi står inför en avgrund? Det är viktigt att ha existentiella redskap för att hantera en kris. Det är tungt att bära känslan av meningslöshet helt ensam. Det gör förstås en stor skillnad om jag kan ropa ut min ångest eller min glädje till en annan”.

Hemmets hjärta

När den kände schlagerkungen Björn Ulvaeus i en annan intervju ( SvD) går ut med att religion ligger som en våt filt över världen, och att han önskar att människor skulle ha modet att ompröva sin tro, rycker förstås en armé av teologer och kristna ut för att klubba ihjäl hans argument.

Själv kopplar jag ihop Ulvaeus uttalande med såväl intervjun med ärkebiskopen som tv serien Svenska hjärtan. Och jag tänker lite naivt att schlagerkungen skulle behöva se om alla fyra säsonger av Svenska hjärtan ( om han inte redan gjort det.)

Ja, det här låter säkert löjligt i mångas öron.  Men jag tror inte att en gudsförnekande schlagerkung intresserar sig nämnvärt för vad ärkebiskopen säger. Däremot är jag  övertygad om att de flesta av oss, troende eller ateister, och även en sådan som en schlagerkung, blir berörda av livets berg och dalbana. Också i såpan som tilldrar sig i ett vanligt svenskt radhusområde. Vi var i alla fall många miljoner som bänkade oss framför dumburkarna en gång i tiden. Jo, jag minns det nu. På den tiden då vi slog oss ner tillsammans för att uppleva något gemensamt. Suck, det var en härligare tid.

Och tittarsiffror talade sitt eget tydliga språk. Bakom tittarsiffror behoven av igenkänning, spänning och det vi kallar god underhållning. Oftast. Carin Mannheimer var omtyckt, älskad av sin publik.

Själv hade jag nästan glömt bort tidens mode; pudelfrisyrerna, axelvaddarna, de höga midjorna på jeansen med tröjorna nedstoppade, och den minst lika fula inredningen. Det oestetiska till trots var det ett mycket kärt återseende, min egen ungdom, tiden mellan 20 och 30.

Brottsplatserna

När jag sett sista avsnittet av Svenska hjärtan och gått och lagt mig tänker jag på mitt eget liv. Lika mycket som i radhusidyllen “Svenska hjärtan” har också de platser jag kallat ” mitt hem”varit mina brottsplatser. Det är mellan hemmets väggar jag gjort och sagt dumheter, sådant jag sedan ångrat djupt. Men det är också i våra hem vi visar våra goda sidor och vår kärlek till varandra.

Som barn är det i hemmet vi får vår första grundkunskap. Den som Antje Jackelén talar om. I hemmet föds det vi kallar civilisationen. Det är där vi blir människor som ska kunna gå ut i världen.

Om vi aldrig lämnar hemmet kommer vi kanske förskonas från avgrundskunskapen. Det är förmodligen den som nu våra myndigheter och regering vill rädda oss från. Och visst, det är bra, men frågan är om det går i långa loppet ? Jag vet inte hur schlagerkungar gör för att klara av livet utan trons mysterium och tröst. Kanske räcker det att tänka på sitt Waterloo?

Hur var det nu den gick igen … Nåt om att historien upprepar sig, var det inte så?

 

 

 

 

TEXT av Björn Holmberg

FOTO: Björn Holmberg  ( “Utan titel”  Blandteknik/olja på pannå av Björn Holmberg)