Veckans tankegång: Bygatan fram och tillbaka

På mindre än en minut har man passerat några av de äldsta korsvirkeshusen, sett stockrosornas strävan mot himlen, lavendelhäckarna, antikaffärerna, den gamla skolan, och sommarrestaurangen. På mindre än en minut kan man ta sig genom en hel värld, halleluja!

En gång fanns här en medeltida borg, men av den finns bara ruinerna kvar, där fåren numera går och betar bekymmerslöst.

För bara några decennier sedan bodde här betydligt fler men nu är det nästan bara vi äldre som finns kvar. Kanske har de yngre fruktsamma inte hittat hit  ? Men nyligen spatserade det förbi ett ungt par med en jättelik barnvagn full av ungar, så än finns det hopp. Såvida det inte var sommargäster som skulle göra sig märkvärdiga förstås.

Annars finns här ett landskap med sol och blåst och oändliga fält och åkrar. Och vid vägkröken Sankt Jacobi kyrka från 1100-talet. Där på kyrkogården kommer jag kunna ligga och se resterna av slottsfrun Ides gods; ruinen som ligger på baksidan av kyrkan, och samtidigt ha full koll på vilka som går upp mot  Lönebostället för att beställa  korv. Den dagen den sorgen som man säger.

 

På min cykeltur ner mot havet står korna och glor. Kalvarna är halvårsgamla men håller sig fortfarande i bakhasorna på sina mammor, de tuggar på samma sätt som ungdomar, och ser oberörda ut. En fartdåre på cykel har de sett förr.

Det går hiskligt fort och vore det inte för att motvinden dämpar hastigheten något skulle man mycket väl kunna dimpa rätt ner i det klarblå vattnet i hamnen. Där det  fortfarande står ett bärgat båtvrak kvar som folk irriterar sig på. På samma sätt som man irriterar sig på den fula nybyggda kyrkorampen uppe i byn. Den som saknar bygglov men som kyrkans män ger sjutton i att riva fastän byggnadsnämnden bestämt att den ska bort.

Vissa hierarkier försvinner aldrig. Makten kan bara förskjutas något. Ett bord kan flyttas men kommer ändå alltid vara ett bord.

 

Stina bor ett stenkast från den utsträckta piren. Hennes kaptenshus behöver målas om och ett fönster mot norrsidan är genomruttet. Sånt är också förargelseväckande men drabbar inga oskyldiga, bara Stina själv.

Men nu har Stina viktigare saker för sig. Särskilt nu när hon ska hålla målarkurs för fem damer som alla gått i pension från sina chefsjobb.

-Ja, herregud, hur ska det gå med ett gäng bossiga fruntimmer som alla är vana att peka med hela handen och få som dom vill ?

Stina oroar sig sällan men i år säger hon att hon allt bitit i det sura äpplet. Men på Österlen finns inga riktigt sura äpplen, kontrar jag underfundigt. Stina skakar på huvudet.

Vore det inte för Stina skulle det inte bli nån målarkurs över huvud taget. Konstnären som lett kurserna tidigare år har blivit oförmögen på grund av en stroke. Så nu är det Stina som bestämt att de själva ska hålla i kursen. Hon med de fem madammerna.

-Kanske är det jag som får stroken den här gången?  skrockar Stina.

Stina förklarar vilka deltagarna är. Det är A som är fru till han som var du vet som du nog sett. Sedan är det B som jobbat som chef inom den förvaltning där A först var chef. Sedan är det C som överhuvudtaget inte kan tänka sig sova över utan måste hem till gubben. D kommer det inte bli nåt problem med, men gud så hon kluddar. E är lite knepig förstås, suckar Stina. E har sagt att hon inte vill vara på en plats där det inte finns nån toalett. Men herrejesus, vi ska ju hålla på med landskapsmåleri…. Är människan inkontinent? Hur ska de då gå om några år? I Skåne finns ingen skog att sätta rumpan i dessutom. Hur göööör vi ? Vad kostar det att köra omkring med en Bajamaja som sista utväg ?

Jag föreslår att Stina tar med sig blöjor för säkerhets skull. Det tycker Stina är så roligt att hon spiller ut allt sitt kaffe över det rangliga trädgårdsbordet.

Vi talar en stund om hur kursen ska läggas upp tills jag är helt slut på Stinas vägnar. Eftersom jag för egen del innerst inne helst motarbetar varje form av kollektivt skapande är jag fullkomligt opålitlig. Som rådgivare alltså.

 

På hemvägen uppför backarna  har skymningen fallit. En nattuggla hoar i fjärran. Jag svänger av vid brödernas förfallna gård. Gödselstacken skulptural inte alls långt från Sankt Jacobis högresta majestätiska gravstenar.  Vem var det som sa att “allt kött är hö” nu igen ? Åh, det är ju från psalm 201.

Men det passar sig inte att sjunga ” En vänlig grönskas rika dräkt” så här sent. Inte ens när man cyklar förbi Sankt Jacobi höga kyrktorn.  Så jag nynnar lite på en dikt av Fröding som tonsatts av Sven-Ingvars i stället.

En av byns många randiga katter korsar precis bygatan när jag tar åt höger förbi den stora ladan. Sista biten kliver jag av och leder cykeln uppför grusvägen. När jag kommit till grinden känner jag plötsligt något mjukt stryka sig vid benen.

Här i byn tänker man inte särskilt mycket på katterna. Bara när de blir för många eller helt verkar sakna någonstans att bo förstås. För mat finns det ju åt dem nästan året runt. Åkrarna är för mössen som smörgåsbordet är för människor.

Men nu har tyskan som bodde i den gamla prästgården somnat in som man säger. Och därmed har de katter som hon omhändertog och gav mat också lämnat platsen. Jag rör försiktigt vid den silkeslena pälsen och känner ett sting av oro och sorg för att jag inte kan ta hand om den.

Sedan stänger jag resolut grinden framför kattens förvånade uppspärrade ögon.  En dag är till ända.

TEXT& FOTO av Björn Holmberg

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Härlig betraktelse av vardagens små händelser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *