Veckans tankegång: Dagboken

 

 

Dagböcker kan ge en ingång. Om vi haft modet att spara dem förstås. En särskild dagbok har överlevt. Den påbörjades den femte juni 1991 och har inget utgångsdatum. De flesta av mina tidigaste dagböcker har förkommit. Kanske av misstag när flyttlassen gått. Eller så har jag omprioriterat deras existensberättigande vid de skeden i livet då jag trott det går att göra sig historielös.

Men i det svarta bokskåpet står dagboken kvar. Den står stadigt med ryggen mot en halvfull parfymflaska. Jag drar varsamt fram den, känner dess tyngd i mina händer. Ser att sist jag skrev något i den är den sjunde september 1999. Är det verkligen så länge sedan?

Hittar två artiklar instoppade mellan bladen.  Dagens Nyheters nekrolog över den franska författarinnan Marguerite Duras från 5 mars 1996, samt ett roligt reportage ur den spanska tidningen Adios från 1999, där min kompis Alexander står glatt leende tillsammans med några transvestiter. På bilden ser det ut som om han just vunnit något.

Nu går jag igenom dagboken på nytt, dag för dag. Ser att några av bladen sitter lösa, att några av sidorna är utrivna, och att jag på ett flertal ställen har använt en ilsken tuschpenna. Jag håller upp de överstrukna partierna mot ljuset för att se om jag kan urskilja något. Inser att jag varken kan eller kommer få veta vad det var som var så viktigt att stryka över med sådan kraft.

Det är inte alla dagar vi vill minnas. Eller minns. Det är många gånger lättare att binda våra minnen vid de stora historiska händelserna. Som var vi befann oss när Olof Palme mördades till exempel. Eller vad vi tänkte den elfte september när vi såg de kapade planen flyga rakt in i skyskraporna i New York. Och så finns det dagar som påverkar oss så starkt att de står en bra bit över de stora politiska och historiska skeendena. Jag hittar fram till en dag som för alltid etsat sig fast i mitt minne…tisdagen den 11 juni 1991…

 

Rabastans, södra Frankrike, tisdagen den 11 juni 1991

“Rabastens. En liten stad med en huvudgata . Motorvägen till Toulouse skär rakt genom det lilla samhället. En hektisk trafik som får mig att vakna till mitt i natten och undra var jag befinner mig.

De senaste dagarna har varit omtumlande. Jag har inte riktigt hämtat mig från resans alla intryck. Sedan vi lämnade Paris har vi inte bara besökt Frankrikes absolut bästa restauranger utan även bott på de bästa femstjärniga hotellen. Vi är sex personer i en slags familjerelation som alla är på väg att både hitta och lämna varandra. Samtidigt. Vi vet bara inte om det än.

Jag inser förstås att den här resan inte handlar om mina upplevelser. André har själv sagt att han tvekade att resa tillbaka. Det är som om hans blanka nyinköpta Guide Michelin är något mer för honom, som om innehavet av den har en särskild betydelse. Han har talat flera år om att hinna visa sina söner var han hade sin lyckligaste tid. Om tiden de gick helt under jorden finns det inget att berätta, har han hela tiden hävdat. Och tiden i arbetslägret ännu mindre.

  Men nu är André tillbaka till barndomen. Han är tolv år och det kommer bli hans sista sommar i Rabastens innan familjen flyr till Liege i Belgien ( där han och den äldre brodern kommer hållas gömda i en klosterskola). 

Tyskarna är snart på väg att ockupera också den här delen av Frankrike. Här finns allt fler sympatisörer och det börjar bli alltför riskabelt att stanna kvar. Men innan molnen hopar sig fullständigt är hela familjen samlad just här.

Vi uppsöker huset där de bodde. Vi står en lång stund framför porten. André vill inte knacka på, inte störa någon. Han ser tankfull ut och vill  hellre gå till floden där han simmade och lekte. Just när vi står på bron kommer två pojkar för att hoppa ner i det kalla vattnet. André blir plötsligt rörd. Han får tårar i ögonen och berättar hur han själv brukade svalka sig sådana här varma sommardagar i floden.

På kvällen sitter vi i hotellets trädgård. I foajén finns några svartvita fotografier från ockupationsåren. André berättar att just där vi sitter såg han de första tyska officerarna. De inkvarterades på hotellet sedan de även gått in i den fria delen av Frankrike. Han brukade cykla förbi hotellet fastän hans föräldrar varnat honom. Nu sitter han och gungar lite lätt på stolen. Hans nästan helt vita tjocka hår har en gång varit svart. Jag försöker föreställa mig honom som tolvårig pojke som hoppar från den höga bron rätt ner i floden.

Vinden drar genom trädkronorna. Skymningen faller snabbare här än hemma. Vi ser ofta på varandra under den här resan, har jag tänkt. Som om vi ser något nytt hos varandra varje dag.” 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Sylvia

    Hela min uppväxt skrev jag dagböcker, har dem kvar men vet inte riktigt var. Vackra dagböcker med lås i form av ett hjärta. Helt plötsligt slutar man skriva dagböcker och man vet inte riktigt varför. De är egentligen en del av en persons historia, utveckling och syn på livet då och en ledtråd till det som formade ens syn på livet nu. Har funderat på att börja igen , nu när livet påbörjar ett nytt äventyr, ett nytt kapitel. Till havs borde inspirationen verkligen spira.

    • bjorn

      Ja, vart tar de vägen , alla dessa skrivna och oskrivna ord? Kanske har du förlagt dina dagböcker på en plats du glömt…? Leta fram dem !

Lämna ett svar till Sylvia Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *