Britta har lyssnat till Ingegerds berättelser från kriget. Och kaffet är urdrucket för länge sedan. Ingegerd beger sig till sin lägenhet. Loftgången ekar tom på människor. Och så blir det ett nytt år. 

 

– Jag tänker inte öppna om hon ringer på, säger Britta allvarligt. Det är så förskräckligt det hon vill berätta. Jag vet inte hur jag ska ta in allt det där eländet. Och så begär hon att jag ska förstå. Jag har inte de där erfarenheterna  hon har. Hur ska jag begripa?

– Du behöver nog bara lyssna, säger Tobias. Lite som en hund.

-Jag är ingen hund, fräser Britta argt.

-Du vet mycket om hundar, flikar Tobias in.

-Det kan väl hända. Nåväl, hon har sagt att hon kommer en sväng på nyårsafton. Vad ska jag göra med människan ?

-Lyssna bara, säger Tobias i en viskning och ler. Jag vet att du är bra på det. Gott nytt år nu !

-Gott slut då för all del, säger Britta och ler svagt.

Prick tre ringer Ingegerd på Brittas dörr. Och kvart över tre sitter de båda på nytt vid köksbordet.

-Okej då, säger Britta och räcker fram kakfatet. Gott nytt år ! Låt höra, hur slutar den där hemska historien nu?

 

 

 

 

 

                                                                   Han och hon

 

 

Pappa var drygt femtio vid krigsslutet. Mamma skulle fylla jämnt med seklet. Hon arbetade i hemmet som det hette på den tiden. Pappa hade lyckats få en position inom partiet som tjänsteman i stället för att bli inkallad. Han klarade sig även från folkstormen på något underligt vis, fråga mig inte hur. Vad han administrerade har jag heller ingen aning om. Men att han skulle ha något med Buchenwald att göra finner jag osannolikt.

 Hans kontor låg i en officiell byggnad i närheten av min skola. Jag såg honom nästan dagligen från min bänk vid fönstret i skolsalen. Han bar samma hatt oavsett årstid. En grå filthatt som han köpt i Florens på en av sina semesterresor som ung student. Den var utnött redan då. Han måste ha haft den på sig i decennier.

På filmen ses han skyggt ställa sig bakom mamma. Varje gång kameran sveper över hans huvud stannar han till så att hans rörelse inte ska avslöjas. Han haltar lite. Den sju kilometer långa marschen mellan Weimar och Buchenwald hade gett honom ett plågsamt skavsår. Dumt nog hade han tagit sina finskor. ” Det är lika bra att vi ger ett gott intryck när de nu är här”, hade han sagt medan han tvingade ner fötterna i de på tok för små skorna. ” Mamma hade viskat högt med sin mest ironiska röst ” Åh, du menar på samma sätt som om vi skulle ha självaste lille Goebbels på besök i stan?”

 

Mina föräldrar hade fått mig, sitt enda barn, sent i livet. De hade nästan gett upp när mamma plötsligt blev gravid.  Det sades att jag kom till världen som en skänk från ovan. Men varken mamma eller pappa var religiösa. De gick visserligen till kyrkan men bara vid de vanliga högtiderna. Någon bordsbön minns jag inte att vi bad. Inte ens under de allierades bombräder såg jag någon av dem knäppa sina händer.

Andra bad. I skyddsrummen kunde man hitta kvarglömda biblar. Ibland låg de slängda på de smutsiga golven, trasiga, därför att nöden har ingen lag. Vissa hade med sig den obligatoriska Mein Kampf när de sprang nerför trapporna, men den var riskabel att riva en sida ur om man inte hunnit uträtta sina behov innan flyglarmet gick. När städerna förvandlades till aska var det lättare om man tog med sig Guds ord. Mellan gråten och skriken kunde man höra trosbekännelsen viskas fram. ”Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn, ske din vilja…”  Om bomberna sprängde bort allt ovan jord var vansinnet inte mindre i underjorden. Att folk tappade både sin besinning och kontrollen över sina kroppsfunktioner var inget ovanligt. I krigets slutskede hände det att man stängdes in och kvävdes i de klaustrofobiska skyddsrummen. Rasmassorna kunde ligga kvar i dagar, i månader, innan några förbarmade sig. Ingen vet hur lång tid det tog för människor att dö där inne med den heliga skriften och stanken från de sönderrivna bladen.

 

 De ansikten som ett utdraget krig mejslat fram är bortom uttryckslöst. Har dessutom en livslång depression gjort sitt med ansiktet blir ett sådant ansikte näst intill outhärdligt. Hon var min mor javisst, men obegriplig för mig. Ändå kunde jag längta efter henne som mest när hon mådde som sämst. Jag förstod att hon inte skulle bli bättre medan kriget pågick. Eller att pappa skulle bryta tystnaden. Vad händer med ett barn som ingen ser och inte heller någon talar med? Jag måste ha närt ett hopp någonstans, hur litet det än kan ha varit. Jag föreställer mig att det alltid kommer finnas barn som skyddsängeln tar hand om, också där det är krig.  Vi får sedan vår uppgift; att bära vittnesbörd,

 

Jag kommer ihåg när vi trodde att hon hade bestämt sig. När hon hade försvunnit spårlöst. Pappa var utom sig av oro trots att han höll det inom sig. Vi förberedde oss på det värsta. Till slut gick vi ändå till polisen, pappa och jag, och anmälde försvinnandet. Någon utredning gjordes aldrig. Polisen sa att vi skulle avvakta ett par dagar. Personer som försvann kom oftast tillbaka. Var mamma fortfarande inte hemma efter en vecka, lät konstapeln meddela, skulle de eventuellt sätta in resurser. Inte förr.

Pappa satte på mig varma kläder. Några gamlingar, de enda som pappa vågade be om hjälp, bildade en liten skallgångskedja och gick modigt in i skogen. Det var farligt. Det kunde ligga minor under de vissna löven. Långt in bland träden skulle de allierade eller Röda Armén inom kort befinna sig med sina pansarvagnar och tanks. Det gick inte att säga vilka som skulle hinna först. Varför skulle mamma vilja gå mot kriget? Det viskades ju att det skulle ta slut. 

 

I vårt trasiga växthus stirrade jag på plantorna som låg under glasskärvorna. Det svaga dagsljuset hade låtit några strimmor av sol värma de späda skotten.  Det lyste ljust grönt under det skyddande höljet. Förhoppningens färg.

Jag vågade mig aldrig fram till honom, inte då. När han blev äldre kunde jag be honom om något. Enkla saker. Som att han skulle berätta vad han visste om sina tre bröder som alla rapporterats saknade. Då kunde han berätta. Att den yngsta med all sannolikhet dog under reträtten från Stalingrad. Och att de andra två troligtvis hade stupat på andra platser, men att de också kan ha överlevt och tagit sig utomlands. Det skedde mirakel. Det kom ständigt nya berättelser om hur människor man trott varit borta för alltid återuppstod. Tidningarna fylldes hela tiden på med sådana historier. Pappa hade i alla fall haft kontakt med mellanbrodern fram till krigets slutskede, berättade han. Då hade Gunther, som var mellanbrodern, varit stationerad i Berlin. Trots att Berlin var så gott som förlorat hade ett kort meddelande lyckats sippra ut. ”Ich lebe noch.” Jag lever fortfarande, stod det i det korta brevet som blev farbror Gunthers sista livstecken.

Gerhard, den äldste brodern, hade vi däremot inte hört ifrån sedan kriget bröt ut. Han hade blivit befordrad till Sturmbannfuhrer vid Anschluss och var familjens stolthet. Bilden på Onkel Gerhard när han mottar utmärkelsen stod länge väl synlig i vardagsrummet. När ryssarna tog över efter amerikanerna försvann hans leende ansikte snabbt från bokhyllan.” För säkerhets skull”, väste pappa fram och virade samtidigt omsorgsfullt ett tyg runt den gastkramande ramen innan han lade ner fotografiet i samma låda som ”Det vi inte längre talar om. ”

Trots att vi hört namnen läsas upp i radion och vi med egna ögon såg namnen på dödslistorna närde pappa ändå ett svagt hopp att någon av hans bröder kunde ha klarat sig. Misstaget blev som en sorts fix idé. En dag skulle någon av dem återvända och stå utanför vår dörr. De första åren direkt efter kriget trodde jag också det. Men ju längre tiden gick, desto mer osannolik framstod pappas önskan. Efter att jag såg journalfilmen tyckte jag i stället att det skulle vara förnedrande att återse någon av mina farbröder. Det räckte att jag skulle behöva leva med vetskapen om att mamma och pappa för alltid skulle få bära hundhuvudet.

Jag ville förstås inte tro att någon av dem var insyltade i något allvarligt. Eller att någon i vår närhet skulle ha haft något med deportationerna att göra. Jag ville tro att vi var som de flesta andra familjer i Tyskland. Ändå var ingen av oss helt oskyldiga, fastän folk fortsatte att hävda det. Inte ens barn var fri från skuld. Alla mellan 10 och 14 år var tvungna att vara medlem i Jungmädelbund, en undergrupp till BDM ( Bund Deutscher Mädel för äldre flickor upp till 18 år).

Båda grupperna var den kvinnliga motsvarigheten till Hitlerjugend, partiorganisation för pojkar och unga män. Enligt en lag den 1 december 1936 förpliktigades alla ”ariska” barn och ungdomar att bli medlem i dessa ungdomsorganisationer. 1944 hade BDM 4,5 miljoner medlemmar. Så gott som alla andra barn och ungdomsorganisationer hade uppgått i de regimen bestämt.

För att accepteras som medlem var man tvungen att vara rasren tysk medborgare och garanterat fri från ärftliga sjukdomar. Därefter följde en rad mod och tapperhetstester för att bli ”fullvärdig” medlem. Jag kände mig alltid som förrädare när jag var tvungen att åka på Jungmädelbunds aktiviteter. Skulle mammas sjukdom bli känd hade jag kunnat bli utesluten. Men det fanns också en möjlighet att få de andras beundran och respekt. För mitt mod. För att jag kunde bortse från det personliga. Sådant prioriterades och kunde till och med göra att man blev befordrad till ledare. Ärligt talat kan jag inte säga varför jag inte angav henne.  Barn uppmuntrades ständigt att anmäla de som kunde misstänkas ha något med” fienden” att göra. Även nära anhöriga. De som inte ”höll måttet” som mamma, räknades inte som ett större hot, men var ändå ett slags ”avfall”. Jag minns att jag övervägde för och emot och att jag kom fram till att det fanns nackdelar med båda besluten.

 

Något livstecken från mina farbröder kom inte. Men mamma dök upp på sjunde dagen. För att inte väcka misstankar gick pappa tillbaka till polisstationen och drog en nödlögn om att det blivit ett missförstånd. Mamma hade bistått en släkting i nöd och varit tvungen att lämna hemmet i all hast. Den handskrivna lappen som mamma skulle ha skrivit visades upp som bevis.

Polisen godtog lögnen och ärendet avskrevs. Hade det varit något år tidigare hade man ifrågasatt händelsen. Men hösten -44 var befolkningen så slutkörd att inget fungerade längre. Myndigheterna sviktade under sin allt tyngre arbetsbörda. Att en kvinna förlöpte hemmet var inget som prioriterades. Dessutom antog de flesta att det hela snart var över. Hitlers oljefält i Ungern kunde inte räddas. De allierade och Röda armen tävlade om vem som skulle hinna hit först. En människa mer eller mindre, värdet på liv hade nått sin botten. Det går inte att förklara sådant i fredstid. Men vi som genomlevt krig vet vad jag talar om.

 

Det som upptog allt arbete under krigets sista fas var att klara sig undan den värsta hungern. De som klarade sig bäst var de som bodde på landsbygden eller hade tillgång till en egen täppa. Till och med ett par potatisar kunde betinga ett skyhögt pris. Sanningen var att längtan efter soppan gjorde att mamma kom hem. Soppa utgjorde den mathållning som var mest mättande. Soppa var lika med krigsåren. Soppa var lika med överlevnad.

Först på slutet, precis innan hon blev lobotomerad på Beckomberga, fick jag veta hela sanningen om var hon varit den där veckan. Att hon hade lyckats bryta sig in ett hus.

Under förevändningen att hon hört ett flyglarm hade hon slagit sönder en fönsterruta och tagit sig in i ett av de övergivna husen som judarna lämnat. Eftersom huset var uppvärmt hade hon bestämt sig för att bli kvar. När hon hade känt sig hungrig hade hon haft turen att hitta ett parti konserverade bönor gömda i ett överskåp i köket. Rösterna i hennes huvud hade talat lugnande till henne. Hemma hade hon inte kunnat sova på flera dygn. Hon hade hittat romanen Den unge Werthers lidanden och Goetes berömda pjäser om Faust.  I sju dagar och sju nätter hade hon sträckläst böckerna och därefter satt sig för att invänta den olycklige älskaren. Eller att Mephisto skulle inviga henne i sina planer. Men sedan hon råkat kasta en blick på en samling fotografier som stod uppställda ändrade hon sig. Det var som om hon kom tillbaka till verkligheten igen. Ett fotografi på en man som bar samma gradbeteckning som pappas bror hade stirrat på henne. ”Något sade mig att jag inte skulle vara kvar i huset längre. Jag tänkte att det kunde vara någon Gerhard kände.”

 

Pappa var fåordig men samtidigt skicklig på att dölja mammas egentliga hälsotillstånd. Han behöll sina tankar för sig själv. Det gick inte att få någon riktig kontakt med honom. Men han var godhjärtat och sörjde för oss på alla sätt. Vi hade honom att tacka för livet. Det var hans förtjänst att mamma inte lades in på något mentalsjukhus och att hennes diagnos inte förekom i några läkarjournaler. Det var också på grund av honom hon över huvud taget inte svalt ihjäl.

 Andra i mammas situation hade blivit mördade i det så kallade T4-programmet. Det beryktade eutanasiprogrammet var allmänt känt och fruktat. Det initierades av Hitler själv och gick ut på att mörda såväl män, kvinnor och barn med fysiska eller psykiska funktionshinder. Hitler ville ”rena den germanska rasen”. Det kunde räcka med ett rykte, eller att någon skilde sig från mängden på ett eller annat sätt, för att bli angripen av någon partitrogen hantlangare. Mamma hade kunnat bli arresterad mot pappas vilja. Det fanns ett djupt rotat förakt mot svaghet. Ryktet spreds visserligen snabbt i landet om att något inte stod rätt till. Men trots massiva protester från både anhöriga och kyrkan beräknas minst 200 000 ha dödats genom giftinjektioner eller förgasning mellan 1939 och 1945. Mentalsjukhusen var därmed i stort sett tömda på ”oönskade element”.

 

Hade mamma inte tagit sig tillbaka hem från sina galna utflykter hade hon alltså kunnat bli ”omhändertagen”. Hon hade tur varje gång hon fick för sig något. Ingen förstod riktigt hur illa det var med henne. Frau Mencke hade visserligen fattat misstankar, men hon var ingen ond människa som ville någon något illa. Efter kriget kom det fram att hon hållit ett vakande öga över både mamma och mig. Det fanns gott om goda tyskar också, även om fler än man tror fortsatte att beundra Hitler i hemlighet.

 Ändå förstår jag nu att det fanns många tillfällen då det hade kunnat gå snett. Alla de gånger mamma försvann utan att vi visste var hon var. När hon hörde röster och var i kontakt med den andra verkligheten. Sitt demoniska jag. Uppfattade hon farliga situationer? Bidrog hennes blonda utseende att hon inte drog till sig onödig uppmärksamhet?  Ensam i judehuset som beslagtagits av en högt uppsatt nazist vet man inte hur det hade slutat. Vilka var oddsen att en SS man, en misstänkt förbrytare, skulle låta henne passera? Kanske kom inte de rätta ägarna någonsin tillbaka? Var de mördade i något av förintelselägren? Jag har inga svar på sådana frågor.

 

Kriget slukade alla och envar som ett dödsfall eller en födsel, utom att det bara fortsatte och fortsatte. Efterkrigstiden blev en upprepning. Jag glömde fråga henne var hon gjorde inbrottet, om det huset står kvar fortfarande. Det hade varit intressant att se. Nu är det för sent. Jag kan inte resa någonstans med en hopplös rullator utan broms.

Det är märkligt att mamma överlevde. Hon hade inte av egen kraft klarat av att hålla sig undan mentalinstitutionernas säkra dödsfälla. På foton ser man tydligt den frånvarande blicken, den slarvigt uppsatta knuten i nacken. Spännen som inte sitter fast där de ska, samma bylsiga ylletröjor, eftersom hon ofta frös. På flera av bilderna från krigsåren ses hon sitta i en fåtölj med en cigarett i ett långt silvermunstycke. Alla rökte förstås. Jag tjuvlånade det där munstycket när jag själv testade en av hennes Gauloises. Jag hostade så mycket att hon hörde. Mamma kom in på mitt rum och frågade vad som stod på. När hon såg mig började hon skratta. Sedan visade hon mig hur jag skulle göra. ” Dra in, långsamt, håll kvar, blås ut”.

 Det var något tjusigt över mamma om man inte mötte hennes blick. På somrarna tog hon fram ett par solglasögon. Hennes figur var smärt eftersom depressionen gjorde att hennes måltider var blygsamma och oregelbundna. Hon brukade säga att vi båda var slanka som filmstjärnor som Zarah Leander och Dietrich. Mamma var en person som borde ha burit de mörka glasögonen oftare. Då hade hon passerat obemärkt förbi vem som helst.

 

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

KONSTVERK av Björn Holmberg