Egentligen skulle Britta vilja glädja Ingegerd med något. Men Ingegerd har låst in sig över julen. Julklappen som Britta köpt får Britta hänga på handtaget på den mycket bestämt låsta dörren.

 

– Det är förskräckligt, säger Britta upprört. Hon öppnar inte fastän jag hör att hon hasar omkring därinne.

-Släpper hon in hemtjänsten då? frågar Tobias som just ska hämta sin hund som Britta är dagmatte åt.

-Nej, hon släpper inte in en människa längre. Och hon har låtit meddela att hon ska tillbringa julen med sin familj, men det är inte sant. Det var julafton igår ju. Jag blir så oroad när hon är så här omedgörlig. Vad ska jag göra ?

 

Britta knackar på varje dag. Det är plötsligt knäpptyst där inifrån. Har hon gått och dött på självaste julen ?

På annandagen har Britta nästan förlorat hoppet. Då ringer det på dörrklockan. När Britta öppnar står Ingegerd där med sin bromslösa rullator framför sig.

-Ja, jag var ju tvungen att komma över och tacka.

Ingegerds brytning skorrar till. Britta ser förvånat på hur Ingegerd styr rullatorn in mot köket.

-Du kan få bjuda på kaffe, befaller Ingegerd.

Britta ska just ta bort tidningen från köksbordet men Ingegerd har redan upptäckt sidan med korsordet.

-Vi kan ju lösa det där ihop kanske, föreslår Ingegerd och kastar snabbt ett getöga på de tomma ofyllda rutorna.

Ingegerd skjuter in rullatorn mellan stolarna och fiskar upp sina läsglasögon för att börja nagelfara Brittas resultat.

Britta skakar på huvudet. Hon vänder sig bort och sätter på kaffebryggaren i stället. När Ingegerd är på det där humöret är det ingen idé. Britta har lärt sig det nu. Hon är den enda som Ingegerd berättar något för. Den enda.

 

Britta vet mycket om Ingegerd. Till exempel att Ingegerd egentligen heter Helga och inte Ingegerd.  Att Helga var tvungen att försvinna för att den nya Ingegerd skulle få plats.

För Britta har Ingegerd berättat sitt livs historia. Det är bara Britta som vet något värt att veta om Ingegerd. Ingegerd har inte berättat allt , ens för sina egna barn. Utan Brittas vittnesmål finns ingen längre kvar som kan berätta Ingegerds historia. Den som började med att Ingegerd egentligen var döpt till Helga.

 

Vid köksbordet hos Britta har Ingegerd  avslöjat historien om sin uppväxt på 30 och 40-talet i ett Tyskland hon sedan lämnade för ett nytt liv i Sverige. Britta respekterar Ingegerd men för vem ska hon kunna berätta allt detta? Till vilken nytta ?  Det vet inte Britta. Britta brygger sitt kaffe, Gevalia mörkrost. Innan hon slår i Ingegerds kopp ställer hon fram grädden. Utan den feta grädden dricker Ingegerd inget kaffe. Det ska vara fett och dessutom lite sött.

-Har du inget socker hemma? frågar Ingegerd.

-Åh, säger Britta och sträcker sig efter sockerskålen i blommigt porslin.

– I Tyskland hade vi surrogatkaffe, säger Ingegerd plötsligt. Det var mycket mycket länge sen nu. Men jag minns exakt hur det smakade. Och jag minns hur vi hade det, särskilt det sista året kriget varade.

-Berätta! ber Britta och biter i en pepparkaka. Det känns som om det är dags för det nu. Ingen fånig julsaga alltså, nåt ur ditt liv.

Ingegerd begraver ansiktet i händerna.

-Nej, jag vill inte minnas några jular tillbaka i tiden längre. Och inga i nutiden eller framtiden heller för den delen. Men jag ska berätta om mina föräldrar. Om Margarete och Hans Hasselhof. Men bara om du orkar lyssna.

-Klart jag gör, säger Britta.

-Satt du också ensam hela julen ? frågar Ingegerd.

– Nej, jag besökte några vänner några timmar men utan min familj, svarar Britta och suckar.

-Mina var här hastigt men sedan åkte de hem till sitt. Jag orkar inte vara med på någon jul längre. Min familj förstår det. Den enda som inte tycks begripa att man vill vara ensam är ens efterhängsna granne.

Ingegerd blinkar mot Britta och ler lite snett med de tunna läpparna. Britta blinkar tillbaka.

-Berätta nu kära Ingegerd, säger Britta. Berätta din historia även om jag hört den förut.

 

 

 

Till en början låste hon varken dörrarna eller drog för mörkläggningsgardinerna. Jag kommer fortfarande ihåg hur tungt och strävt tyget i de där gardinerna kändes. Mamma hade fått dem uppsydda av en släkting som drev en ansedd syateljé i Berlin. Vi hade hämtat ut det omsorgsfullt inslagna paketet vid postkontoret, som då låg i samma byggnad som järnvägsstationen, och glatt oss åt att det över huvud taget kom fram.

Glädjen visade sig dock vara kort, för bara några veckor efter att gardinerna var på plats, nåddes vi av den ena dåliga nyheten efter den andra. Dödsbreven. Om förlorade söner, bröder och makar, om alla som försvann. Senare, när krigsministeriet kollapsat, fungerade även fältposten sämre. Namnen på de saknade började i stället att läsas upp av en monoton röst i radion. Werner Haupt, 19 jahre, Stalingrad, Hans Elster, 21 jahre, Stalingrad… Samtidigt började information om stupade sättas upp på stora anslagstavlor. Listor så långa att det bildades köer framför. I tumultet hände det att mindre barn kom i kläm. Jag var i tonåren men sen i utvecklingen; smal och lång som en skrika. I trängseln knuffade folk till varandra. Ibland av misstag men lika ofta avsiktligt. Sådant var kriget. Som om en kastvind räckte för att fälla vem som helst.

När vi stod och väntade på att postkassörskan skulle expediera oss minns jag att jag hörde ett annalkande tåg. Jag vände mig om och såg att det var ett godståg, den typ som man använder för boskapstransporter. Normalt brukade tågen sakta in när de närmade sig perrongen men det här tåget dundrade bara förbi. Medan mamma var upptagen med postkassörskan såg jag de utsträckta händerna. Jag förstod att det var något med de där händerna eftersom människor runt mig plötsligt tystnade. De flesta blev stående helt stilla medan tåget passerade.

” Du är min lilla flicka, tro mig ”, brukade mamma ständigt påminna mig. Som ett mantra. Samma mening någon gång varje dag, år in och år ut. Först efter lobotomin slutade hon att upprepa sig.

 

Vi bodde i en av staden Weimars förorter. I ett hus med en stor trädgård. När växthuset skadades av en bomb var det ytterligare en katastrof. Det mesta av värde fanns i maten. Det som gick att äta omvandlades snabbt till handelsvaror. Det hände att frukten stals av förbipasserande, särskilt på höstarna. Sista krigsvintern hittade vi människor som kröp och slet upp de fastfrusna rovorna. När pappa frågade vad de höll på med fick han inget svar. Folk var så desperata att de struntade i vad som var andras egendom. Pappa var inte den som hotade någon. Att sikta på en annan människa tyckte han var obehagligt. 

När de första jänkarna körde in i staden fanns det fortfarande de som gjorde Sieg heil. Efter några dagar var det slut med de dumheterna. I stället hoppades många att livet skulle återgå till det något de kallade ”det normala” , fastän alla visste att det var en befängd idé, en naiv önskan om det omöjliga. Mamma sa att hon trodde det tyska folket skulle bli som den fjättrade Prometheus. ” Då får vi väl låta den nya örnen komma och hacka på oss ”, suckade pappa ” Levern växer ut igen.” Han visste inte hur rätt han skulle få.

Vi insåg bara inte vad som skulle ryckas ifrån oss. Att kriget gjorde de flesta till förövare förstod vi. Men inte hur länge magen skulle fortsätta att vara vår lag. Svältåren 1946–47 var ohyggliga. Utan Marshallhjälpen hade vi också dött, vi som de vi själva tog livet av. Inte blev det bättre av att ryssarna beslagtog våra fabriker och exproprierade jordbruken. Det var inte bara vårt fel att det rådde matbrist och vi hungrade som djur. Vi var omringade. På väg in i vedergällningens tid. Sedan den bittra försoningen. Hur livet skulle te sig därefter visste ingen.

 

Först i början av femtiotalet blev det gamla växthuset ordentligt reparerat. Pappa hade lappat ihop det tillfälligt med sådant han hittat bland rasmassorna.  Hålet i taket kunde vi vänta med, tyckte han, tills vi visste om allt hade lugnat ner sig. Inne i växthuset ställdes en stor tunna under öppningen för att samla upp regnvatten. Hålet gapade stort mot himlen. Det var praktiskt att ha tillgång så nära och växterna torkade inte ut. Efter renoveringen täpptes förstås hålet till. Arbetet med att i stället gå hela vägen till brunnen var tungt och mer krävande. Medan jag kånkade på hinkarna brukade jag titta upp där hålet varit. Jag tänkte att livet på ett sätt var enklare innan vi började låtsas som att allt var normalt igen.

Växthuset stod kvar på tomten fram till att en storm tog det. Det var samma år som mamma gick bort. Samma år som pappa också dog. De försvann båda två med knappt ett halvårs mellanrum. Då hade jag just träffat min blivande man och bodde i Sverige. Jag arbetade med översättningar och tjänade hyfsat med pengar för att vara så ung, knappt trettio. Svenskar var misstänksamma mot personer med min brytning, men jag brukade säga att jag var från Schweiz, aldrig Tyskland, och då var folk i regel vänliga.

Det var när jag översatte medicinska forskningsrapporter kring hjärnpatologi för professor Wohlfahrt jag först fick höra om en ny metod att behandla svåra depressioner. Jag kom att nämna saken för mamma, vilket visade sig vara ett stort misstag. På sätt och vis fick jag hennes olycka på mitt samvete.

Hon tjatade på mig att försöka ta reda på så mycket som möjligt och jag föll till föga. Dumt nog försåg jag henne med det material som jag satt och översatte. Hade hon bara väntat lite hade jag kunnat skicka de kritiska artiklar som bland annat The Lancet skrev om ingreppet. Det kanske hade stoppat henne.

Efter påtryckningar ordnades till slut ett speciellt inresevisum till Sverige. Som medborgare i det nybildade DDR beviljades inte utrikesresor som någon självklarhet, men det här var en sjukresa, en humanitär sak. Det var första gången hon flög. Hon sa senare att hon tyckte upplevelsen var otäck. Hon hade tänkt på sina släktingar som omkom i Dresden. Hon hade läst att tryckvågen från eldhavet varit så stark att stridspiloterna känt hettan ända upp i cockpit på 4000 meters höjd. Hon hade tittat ut genom den ovala fönstergluggen, sett att hon befann sig ovan molnen. När en av flygvärdinnorna hade gått förbi frågade hon om planet var lika högt upp. ” Nej, vi är på minst tio tusen meter”, hade flygvärdinnan svarat vänligt.” Man behöver inte komma längre in i himlen ” hade mamma muttrat på sitt vanliga kryptiska vis. ” ” Snart så, hade flygvärdinnan skrattat, når vi nog ända till månen”. När jag och min man såg astronauten Neil Armstrong ta sina första kliv på den ödsliga planeten kom jag att tänka på mammas färd över sitt sargade land. Hennes ord om att man ”Inte behöver komma längre in i himlen” fick plötsligt en oväntad innebörd.

Själva operationen, eller vad man ska kalla det, gick bra, och utfördes på Beckomberga, ett mentalsjukhus strax utanför Stockholm. Men hon återhämtade sig aldrig och dog några månader senare när hon var tillbaka i Weimar. Det blev mitt livs sorg. Men vad kunde jag veta? De första forskningsresultaten kunde övertyga vem som helst om att lobotomi kunde bota svåra psykiska tillstånd. Varför hade annars ett pris som Nobelpriset i medicin delats ut? Jag var säker på att det var en möjlighet för mamma att få leva utan sina demoner.

Det mest ironiska är att de vidriga experiment som nazistläkarna utfört i Buchenwald redan då var på väg att suddas ut ur folks medvetande. Jag hade vuxit upp några kilometer från ett koncentrationsläger. Jag om någon borde ha tänkt på de brott som just begåtts av den skenheliga läkarvetenskapen. När jag läste att forskare från Berlin åkte skytteltrafik mellan lägrens ”laboratorier” frös jag till is. Idag är det nästan ett bortglömt kapitel. Förträngt, på samma vis som att tusentals människor hade hunnit bli lobotomerade så sent som på sextiotalet här i Sverige. Först 1966 upphörde vansinnet. Jag erkänner att jag inte såg några ringar på vattnet, att jag hade också en blind fläck. Men de som säger att de inget visste. Vilka är egentligen då de oskyldiga?

När huset såldes för en spottstyver kom jag att minnas det nerblåsta växthuset.  I en dröm såg jag hur vinden tog tag och välte omkull det i en kaskad av glassplitter.

 

 

Min far gjorde ingen hemlighet av vad han trodde var rätt. Han var en övertygad nationalsocialist fram till att amerikanerna tvingade honom att gå hela vägen från Weimar till Buchenwald. Efter det var han ingen nazist längre.

Hans händer var grova och blev aldrig riktigt rena. Under naglarna satt rester av jord. Trädgården sysselsatte honom livet ut, även om han länge lät vänta med att laga taket på växthuset. När jag satt vid hans dödsbädd och han yrade tog han tag i min arm för ett ögonblick. Jag såg ner på handen och upptäckte att sorgkanten var borta. På något sätt var det inte min fars hand längre.

Det är ingen överdrift att det för många av Weimarborna fanns ett före och ett efter. Jag förstod förstås att många hade upplevt något fasansfullt, bara inte vad. Det kom att dröja många år innan jag fick se de där journalfilmerna. I en av filmsekvens ser jag mamma med handen för ansiktet. Bakom henne skymtar pappa fram.

Amerikanerna var inte de värsta, hade en kvinna i Weimar sagt när befrielsen kom på tal. Det var fransmännen och polackerna. Och sedan hade hon lagt till: ” Vi hade ändå tur som inte fick hit ryssen först. Då hade vi blivit våldtagna en efter en.”

 Det var vanligt att civilbefolkningen råkade illa ut. Det fanns hemska historier som valsade runt om hur flickor, även små barn, försvunnit, och sedan hittats avklädda i skogen. Besudlade. Mina föräldrar gav mig ändå inga förhållningsregler. Jag varnades inte för främlingar. Jag kunde ha varit någon av de barnen.

Det fanns till och med de som hävdade att de allierade varit med på det som sedan gjordes mot oss. Att det blev bättre när landet delades så att man kunde se på vilken sida man stod.

 

 

Dagen då de amerikanska soldaterna började samla ihop Weimarborna trodde de flesta inte att ryktet var sant. Möjligen kunde det röra sig om en visning av de många arbetsläger som man visste fanns. Så här efteråt är det häpnadsväckande hur människor kunde ha förträngt det många måste ha känt till i åratal. På filmen ser man hur bekymmerslöst kvinnor och män i olika åldrar verkar ta det, som om det var någon sorts utflykt det var frågan om.

Många ler till och med mot kameramannen och skrattar. Några går armkrok i sina bästa söndagskläder. Det är uppenbart att ingen anar något. En kvinna bär till och med en mycket elegant päls trots att det var en riktigt ljummen och nästan varm vårdag. Längre fram i filmen kommer man känna igen henne som den kvinna som kommer utrusande från en av barackerna storgråtande.

Kvinnorna hade tårarna att ta till men bland männen är det de överlevande männen som ses gråta på filmen. Inte en enda av de tyska män som förs fram till högarna av lik för att beskåda ett ofattbart inferno av lidande, det tredje rikets helvetiska bakgård, fäller några tårar.

De tyska männen från Weimar utan tårar ser inte heller förvånade ut. De ser snarare bekymrade ut. Som om de inte riktigt tror på vad de ser. Några tar vördnadsfullt av sig sina huvudbonader. Särskilt när de ser någon med gradbeteckningar. Inför åsynen av såväl döda kroppar som spillror till överlevande är bristen på kraftigare reaktioner anmärkningsvärd.

Kameran zoomar in såväl de välmående stadsborna som vad som finns kvar av offrens utmärglade kroppar. Allt vad mänsklig värdighet är har för länge sedan blivit totalt utraderat. Nu ska krigsförbrytelserna, brotten mot mänskligheten, dokumenteras. Ändå lyfter de välklädda männen från staden Weimar på hatten.

Några dagar senare kommer några ta sina liv. Bland annat borgmästaren och hans fru. De hittas i tjänsterummet i det halvt raserade stadshuset. Han vid skrivbordet. Hon liggandes på en divan. Rykten går att tusentals tyskar tagit selbstmord på uppmaning av myndigheterna.

I Demmin, en liten stad i norr, något mindre än Weimar, har över tusen fall rapporterats på mindre än 72 timmar. Efter kriget förbjuds Demminborna att tala om den kollektiva katastrofen. Historien begravs med offren i en massgrav som ingen vill kännas vid i fyrtio år. Först efter murens fall kommer sanningen upp till ytan. Weimar förblir i stället Golgatavandringen på allas läppar, fast ingen heller talar om det på många år. En hel stad paralyserad. Först av Hitler. Nu av skuldfrågan. Vilka visste och vilka valde att se bort? Men till skillnad från Demmin förblir Weimars öde ett öppnare sår. Det är som att allt Weimar var känt för; Goethes hemstad, Schiller, Liszt, Bauhaus, den kulturella högkonjunktur staden så länge stod för, sakta men säkert förblöder.

 

 

Själv har jag inget minne av var jag befann mig den där dagen. Dagen då de allierade tvingade Weimarborna att gå hela vägen till Buchenwald. Dagen som krossade det lilla som fanns kvar av mamma och pappa. Dagen då mina föräldrar för evigt skulle bli igenkända på en film. Dagen som de båda kom att förneka all kännedom om i så många år. Jag måste ha ansetts vara för ung. Jag skulle fylla femton i september, det år som kom att kallas Fredsåret.

Journalfilmen säger inget om vad som hände befolkningen i Weimar efter rundturen i lägret. Inget om vad mina föräldrars depressioner innebar. Inget om den låsta sovrumsdörren eller en fars livslånga tystnad. Filmen visar i stället närbilder på besökarnas förändrade ansiktsuttryck när de tvingas defilera förbi några groteska lampskärmar gjorde av människohud. Hur de nästan fascinerade men djupt tagna betraktar två små huvuden som en gång suttit på levande människor, men som krympt cirka 80 procent för att roa en SS-kvinnas sadistiska böjelser.

Tystnaden skadar och orden befriar, heter det visst. Men i mina föräldrars fall fanns ingen utväg ur helvetet. Skulden gick inte att betala. I krig blir förövarna också offer. Allt är bara fråga om när, om tid. Min övertygelse är att mina föräldrar var oskyldiga. Min bild att de inget begrep av sin tid. Vad förstår vi i detta nu av vad som utspelar sig framför våra ögon?

Mitt liv blev ett delat liv. Som alla flyktingars liv. Lika svårt då som idag när tusentals och åter tusentals översvämmar Europa med sina minnen av kriget. Minnen som man först tror ska blekna men som i stället förstärks med tiden.

Min man frågade sällan och inför mina barn och barnbarn blev jag en sorts främling. Ja, jag vet att det är mitt eget fel. Kanske var jag rädd att det skulle låta som ett försvarstal? Ja, det är jag rädd för fortfarande. Ibland undrar jag hur många som finns kvar som kan berätta? Visst, filmerna kommer finns kvar. De oförglömliga.

 

 

 

                                                                    Han och hon

 

 

Pappa var drygt femtio vid krigsslutet. Mamma skulle fylla jämnt med seklet. Hon arbetade i hemmet som det hette på den tiden. Pappa hade lyckats få en position inom partiet som tjänsteman i stället för att bli inkallad. Han klarade sig även från folkstormen på något underligt vis, fråga mig inte hur. Vad han administrerade har jag heller ingen aning om. Men att han skulle ha något med Buchenwald att göra finner jag osannolikt.

 Hans kontor låg i en officiell byggnad i närheten av min skola. Jag såg honom nästan dagligen från min bänk vid fönstret i skolsalen. Han bar samma hatt oavsett årstid. En grå filthatt som han köpt i Florens på en av sina semesterresor som ung student. Den var utnött redan då. Han måste ha haft den på sig i decennier.

På filmen ses han skyggt ställa sig bakom mamma. Varje gång kameran sveper över hans huvud stannar han till så att hans rörelse inte ska avslöjas. Han haltar lite. Den sju kilometer långa marschen mellan Weimar och Buchenwald hade gett honom ett plågsamt skavsår. Dumt nog hade han tagit sina finskor. ” Det är lika bra att vi ger ett gott intryck när de nu är här”, hade han sagt medan han tvingade ner fötterna i de på tok för små skorna. ” Mamma hade viskat högt med sin mest ironiska röst ” Åh, du menar på samma sätt som om vi skulle ha självaste lille Goebbels på besök i stan?”

 

Mina föräldrar hade fått mig, sitt enda barn, sent i livet. De hade nästan gett upp när mamma plötsligt blev gravid.  Det sades att jag kom till världen som en skänk från ovan. Men varken mamma eller pappa var religiösa. De gick visserligen till kyrkan men bara vid de vanliga högtiderna. Någon bordsbön minns jag inte att vi bad. Inte ens under de allierades bombräder såg jag någon av dem knäppa sina händer.

Andra bad. I skyddsrummen kunde man hitta kvarglömda biblar. Ibland låg de slängda på de smutsiga golven, trasiga, därför att nöden har ingen lag. Vissa hade med sig den obligatoriska Mein Kampf när de sprang nerför trapporna, men den var riskabel att riva en sida ur om man inte hunnit uträtta sina behov innan flyglarmet gick. När städerna förvandlades till aska var det lättare om man tog med sig Guds ord. Mellan gråten och skriken kunde man höra trosbekännelsen viskas fram. ”Fader vår som är i himmelen, helgat varde ditt namn, ske din vilja…”  Om bomberna sprängde bort allt ovan jord var vansinnet inte mindre i underjorden. Att folk tappade både sin besinning och kontrollen över sina kroppsfunktioner var inget ovanligt. I krigets slutskede hände det att man stängdes in och kvävdes i de klaustrofobiska skyddsrummen. Rasmassorna kunde ligga kvar i dagar, i månader, innan några förbarmade sig. Ingen vet hur lång tid det tog för människor att dö där inne med den heliga skriften och stanken från de sönderrivna bladen.

 

 De ansikten som ett utdraget krig mejslat fram är bortom uttryckslöst. Har dessutom en livslång depression gjort sitt med ansiktet blir ett sådant ansikte näst intill outhärdligt. Hon var min mor javisst, men obegriplig för mig. Ändå kunde jag längta efter henne som mest när hon mådde som sämst. Jag förstod att hon inte skulle bli bättre medan kriget pågick. Eller att pappa skulle bryta tystnaden. Vad händer med ett barn som ingen ser och inte heller någon talar med? Jag måste ha närt ett hopp någonstans, hur litet det än kan ha varit. Jag föreställer mig att det alltid kommer finnas barn som skyddsängeln tar hand om, också där det är krig.  Vi får sedan vår uppgift; att bära vittnesbörd,

 

Jag kommer ihåg när vi trodde att hon hade bestämt sig. När hon hade försvunnit spårlöst. Pappa var utom sig av oro trots att han höll det inom sig. Vi förberedde oss på det värsta. Till slut gick vi ändå till polisen, pappa och jag, och anmälde försvinnandet. Någon utredning gjordes aldrig. Polisen sa att vi skulle avvakta ett par dagar. Personer som försvann kom oftast tillbaka. Var mamma fortfarande inte hemma efter en vecka, lät konstapeln meddela, skulle de eventuellt sätta in resurser. Inte förr.

Pappa satte på mig varma kläder. Några gamlingar, de enda som pappa vågade be om hjälp, bildade en liten skallgångskedja och gick modigt in i skogen. Det var farligt. Det kunde ligga minor under de vissna löven. Långt in bland träden skulle de allierade eller Röda Armén inom kort befinna sig med sina pansarvagnar och tanks. Det gick inte att säga vilka som skulle hinna först. Varför skulle mamma vilja gå mot kriget? Det viskades ju att det skulle ta slut. 

 

I vårt trasiga växthus stirrade jag på plantorna som låg under glasskärvorna. Det svaga dagsljuset hade låtit några strimmor av sol värma de späda skotten.  Det lyste ljust grönt under det skyddande höljet. Förhoppningens färg.

Jag vågade mig aldrig fram till honom, inte då. När han blev äldre kunde jag be honom om något. Enkla saker. Som att han skulle berätta vad han visste om sina tre bröder som alla rapporterats saknade. Då kunde han berätta. Att den yngsta med all sannolikhet dog under reträtten från Stalingrad. Och att de andra två troligtvis hade stupat på andra platser, men att de också kan ha överlevt och tagit sig utomlands. Det skedde mirakel. Det kom ständigt nya berättelser om hur människor man trott varit borta för alltid återuppstod. Tidningarna fylldes hela tiden på med sådana historier. Pappa hade i alla fall haft kontakt med mellanbrodern fram till krigets slutskede, berättade han. Då hade Gunther, som var mellanbrodern, varit stationerad i Berlin. Trots att Berlin var så gott som förlorat hade ett kort meddelande lyckats sippra ut. ”Ich lebe noch.” Jag lever fortfarande, stod det i det korta brevet som blev farbror Gunthers sista livstecken.

Gerhard, den äldste brodern, hade vi däremot inte hört ifrån sedan kriget bröt ut. Han hade blivit befordrad till Sturmbannfuhrer vid Anschluss och var familjens stolthet. Bilden på Onkel Gerhard när han mottar utmärkelsen stod länge väl synlig i vardagsrummet. När ryssarna tog över efter amerikanerna försvann hans leende ansikte snabbt från bokhyllan.” För säkerhets skull”, väste pappa fram och virade samtidigt omsorgsfullt ett tyg runt den gastkramande ramen innan han lade ner fotografiet i samma låda som ”Det vi inte längre talar om. ”

Trots att vi hört namnen läsas upp i radion och vi med egna ögon såg namnen på dödslistorna närde pappa ändå ett svagt hopp att någon av hans bröder kunde ha klarat sig. Misstaget blev som en sorts fix idé. En dag skulle någon av dem återvända och stå utanför vår dörr. De första åren direkt efter kriget trodde jag också det. Men ju längre tiden gick, desto mer osannolik framstod pappas önskan. Efter att jag såg journalfilmen tyckte jag i stället att det skulle vara förnedrande att återse någon av mina farbröder. Det räckte att jag skulle behöva leva med vetskapen om att mamma och pappa för evigt var de som skulle få bära hundhuvudet.

Jag ville förstås inte tro att någon av dem var insyltade i något allvarligt. Eller att någon i vår närhet skulle ha haft något med deportationerna att göra. Jag ville tro att vi var som de flesta andra familjer i Tyskland. Ändå var ingen av oss helt oskyldiga, fastän folk fortsatte att hävda det. Inte ens barn var fri från skuld. Alla mellan 10 och 14 år var tvungna att vara medlem i Jungmädelbund, en undergrupp till BDM ( Bund Deutscher Mädel för äldre flickor upp till 18 år).

Båda grupperna var den kvinnliga motsvarigheten till Hitlerjugend, partiorganisation för pojkar och unga män. Enligt en lag den 1 december 1936 förpliktigades alla ”ariska” barn och ungdomar att bli medlem i dessa ungdomsorganisationer. 1944 hade BDM 4,5 miljoner medlemmar. Så gott som alla andra barn och ungdomsorganisationer hade uppgått i de regimen bestämt.

För att accepteras som medlem var man tvungen att vara rasren tysk medborgare och garanterat fri från ärftliga sjukdomar. Därefter följde en rad mod och tapperhetstester för att bli ”fullvärdig” medlem. Jag kände mig alltid som förrädare när jag var tvungen att åka på Jungmädelbunds aktiviteter. Skulle mammas sjukdom bli känd hade jag kunnat bli utesluten. Men det fanns också en möjlighet att få de andras beundran och respekt. För mitt mod. För att jag kunde bortse från det personliga. Sådant prioriterades och kunde till och med göra att man blev befordrad till ledare. Ärligt talat kan jag inte säga varför jag inte angav henne.  Barn uppmuntrades ständigt att anmäla de som kunde misstänkas ha något med” fienden” att göra. Även nära anhöriga. De som inte ”höll måttet” som mamma, räknades inte som ett större hot, men var ändå ett slags ”avfall”. Jag minns att jag övervägde för och emot och att jag kom fram till att det fanns nackdelar med båda besluten.

 

Något livstecken från mina farbröder kom inte. Men mamma dök upp på sjunde dagen. För att inte väcka misstankar gick pappa tillbaka till polisstationen och drog en nödlögn om att det blivit ett missförstånd. Mamma hade bistått en släkting i nöd och varit tvungen att lämna hemmet i all hast. Den handskrivna lappen som mamma skulle ha skrivit visades upp som bevis.

Polisen godtog lögnen och ärendet avskrevs. Hade det varit något år tidigare hade man ifrågasatt händelsen. Men hösten -44 var befolkningen så slutkörd att inget fungerade längre. Myndigheterna sviktade under sin allt tyngre arbetsbörda. Att en kvinna förlöpte hemmet var inget som prioriterades. Dessutom antog de flesta att det hela snart var över. Hitlers oljefält i Ungern kunde inte räddas. De allierade och Röda armen tävlade om vem som skulle hinna hit först. En människa mer eller mindre, värdet på liv hade nått sin botten. Det går inte att förklara sådant i fredstid. Men vi som genomlevt krig vet vad jag talar om.

 

Det som upptog allt arbete under krigets sista fas var att klara sig undan den värsta hungern. De som klarade sig bäst var de som bodde på landsbygden eller hade tillgång till en egen täppa. Till och med ett par potatisar kunde betinga ett skyhögt pris. Sanningen var att längtan efter soppan gjorde att mamma kom hem. Soppa utgjorde den mathållning som var mest mättande. Soppa var lika med krigsåren. Soppa var lika med överlevnad.

Först på slutet, precis innan hon blev lobotomerad på Beckomberga, fick jag veta hela sanningen om var hon varit den där veckan. Att hon hade lyckats bryta sig in ett hus.

Under förevändningen att hon hört ett flyglarm hade hon slagit sönder en fönsterruta och tagit sig in i ett av de övergivna husen som judarna lämnat. Eftersom huset var uppvärmt hade hon bestämt sig för att bli kvar. När hon hade känt sig hungrig hade hon haft turen att hitta ett parti konserverade bönor gömda i ett överskåp i köket. Rösterna i hennes huvud hade talat lugnande till henne. Hemma hade hon inte kunnat sova på flera dygn. Hon hade hittat romanen Den unge Werthers lidanden och Goetes berömda pjäser om Faust.  I sju dagar och sju nätter hade hon sträckläst böckerna och därefter satt sig för att invänta den olycklige älskaren. Eller att Mephisto skulle inviga henne i sina planer. Men sedan hon råkat kasta en blick på en samling fotografier som stod uppställda ändrade hon sig. Det var som om hon kom tillbaka till verkligheten igen. Ett fotografi på en man som bar samma gradbeteckning som pappas bror hade stirrat på henne. ”Något sade mig att jag inte skulle vara kvar i huset längre. Jag tänkte att det kunde vara någon Gerhard kände.”

 

Pappa var fåordig men samtidigt skicklig på att dölja mammas egentliga hälsotillstånd. Han behöll sina tankar för sig själv. Det gick inte att få någon riktig kontakt med honom. Men han var godhjärtat och sörjde för oss på alla sätt. Vi hade honom att tacka för livet. Det var hans förtjänst att mamma inte lades in på något mentalsjukhus och att hennes diagnos inte förekom i några läkarjournaler. Det var också på grund av honom hon över huvud taget inte svalt ihjäl.

 Andra i mammas situation hade blivit mördade i det så kallade T4-programmet. Det beryktade eutanasiprogrammet var allmänt känt och fruktat. Det initierades av Hitler själv och gick ut på att mörda såväl män, kvinnor och barn med fysiska eller psykiska funktionshinder. Hitler ville ”rena den germanska rasen”. Det kunde räcka med ett rykte, eller att någon skilde sig från mängden på ett eller annat sätt, för att bli angripen av någon partitrogen hantlangare. Mamma hade kunnat bli arresterad mot pappas vilja. Det fanns ett djupt rotat förakt mot svaghet. Ryktet spreds visserligen snabbt i landet om att något inte stod rätt till. Men trots massiva protester från både anhöriga och kyrkan beräknas minst 200 000 ha dödats genom giftinjektioner eller förgasning mellan 1939 och 1945. Mentalsjukhusen var därmed i stort sett tömda på ”oönskade element”.

 

Hade mamma inte tagit sig tillbaka hem från sina galna utflykter hade hon alltså kunnat bli ”omhändertagen”. Hon hade tur varje gång hon fick för sig något. Ingen förstod riktigt hur illa det var med henne. Frau Mencke hade visserligen fattat misstankar, men hon var ingen ond människa som ville någon något illa. Efter kriget kom det fram att hon hållit ett vakande öga över både mamma och mig. Det fanns gott om goda tyskar också, även om fler än man tror fortsatte att beundra Hitler i hemlighet.

 Ändå förstår jag nu att det fanns många tillfällen då det hade kunnat gå snett. Alla de gånger mamma försvann utan att vi visste var hon var. När hon hörde röster och var i kontakt med den andra verkligheten. Sitt demoniska jag. Uppfattade hon farliga situationer? Bidrog hennes blonda utseende att hon inte drog till sig onödig uppmärksamhet?  Ensam i judehuset som beslagtagits av en högt uppsatt nazist vet man inte hur det hade slutat. Vilka var oddsen att en SS man, en misstänkt förbrytare, skulle låta henne passera? Kanske kom inte de rätta ägarna någonsin tillbaka? Var de mördade i något av förintelselägren? Jag har inga svar på sådana frågor.

 

Kriget slukade alla och envar som ett dödsfall eller en födsel, utom att det bara fortsatte och fortsatte. Efterkrigstiden blev en upprepning. Jag glömde fråga henne var hon gjorde inbrottet, om det huset står kvar fortfarande. Det hade varit intressant att se. Nu är det för sent. Jag kan inte resa någonstans med en hopplös rullator utan broms.

Det är märkligt att mamma överlevde. Hon hade inte av egen kraft klarat av att hålla sig undan mentalinstitutionernas säkra dödsfälla. På foton ser man tydligt den frånvarande blicken, den slarvigt uppsatta knuten i nacken. Spännen som inte sitter fast där de ska, samma bylsiga ylletröjor, eftersom hon ofta frös. På flera av bilderna från krigsåren ses hon sitta i en fåtölj med en cigarett i ett långt silvermunstycke. Alla rökte förstås. Jag tjuvlånade det där munstycket när jag själv testade en av hennes Gauloises. Jag hostade så mycket att hon hörde. Mamma kom in på mitt rum och frågade vad som stod på. När hon såg mig började hon skratta. Sedan visade hon mig hur jag skulle göra. ” Dra in, långsamt, håll kvar, blås ut”.

 Det var något tjusigt över mamma om man inte mötte hennes blick. På somrarna tog hon fram ett par solglasögon. Hennes figur var smärt eftersom depressionen gjorde att hennes måltider var blygsamma och oregelbundna. Hon brukade säga att vi båda var slanka som filmstjärnor som Zarah Leander och Dietrich. Mamma var en person som borde ha burit de mörka glasögonen oftare. Då hade hon passerat obemärkt förbi vem som helst.

 

 TEXT & FOTO av Björn Holmberg

( Foto: Utan titel/ Blandteknik linne, olja, akryl, medium  av Björn Holmberg)