Förutom att själv ha varit sjuk sedan i november omges jag numera av rätt många i min omgivning som blivit antingen “den sjuka” eller inträtt rollen som”konvalescenten”. En roll som är rätt trist att behöva ikläda sig men som paradoxalt nog ger oss omgivningens uppmärksamhet. Inte minst på sociala medier där allvarliga sjukdomstillstånd, döda djur och avlidna människor fortfarande verkar få flest likes och kommentarer. Vill man bli sedd lönar det sig att få cancer. Eller i värsta fall stämma träff med liemannen.

 Förr eller senare hamnar vi alla där, vi blir kroniskt sjuka. Ja, dör gör vi ju alla, det vet vi ju, fast inte när förstås. När det gäller det lindrigare tillståndet, sjukdomar, kan vi antingen välja att se stoiskt på eländet och förhålla oss pragmatiskt och tänka att skiten nog går över eller att vi ska kontrollera det hela. Eller så kan vi falla för frestelsen att i tid och otid beklaga oss och goa in oss i den varma offerrollen och bli talesperson och missionär för vår diagnos. Vem har inte råkat ut för någon vars fibromyalgi eller elallergi eller psykiska illamående gjort en just det – illamående. Riktigt jävla illamående. Tänkt att så där ska jag aldrig bli, hur sjuk jag än blir.

Hm, det där inser jag nu är lättare tänkt och sagt än gjort. Och även om jag själv nästan förlikat mig med tanken att min astma kan vara kroniskt betingad vill jag gärna berätta hur jobbigt jag har det. När någon annan ska berätta om sin hemska sjukdom kan jag koncentrera mig ungefär fem minuter. Min empatiska förmåga sträcker sig alltså till ynka fem minuter. Medkänslan tiger sedan still skulle man kunna säga.

När den franske dramatikern Molière uppförde sin pjäs ” Den inbillade sjuke” i februari 1673 visste han inte att det skulle bli hans sista verk. Redan efter fjärde föreställningen kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

Pjäsen handlar om hypokondrikern Argan som genom att vara sjuk får den uppmärksamhet han behöver. Han vill därför att dottern ska gifta sig med en läkare. Trots att det handlar om en komedi är pjäsen samtidigt en tidlös satir om maktmänniskans gränslösa behov att manipulera sin omgivning.

Uppsättningen av pjäsen har varit otaliga och den har även filmatiserats. Självklart är det en av teaterns drömpjäser och nyligen gjordes den i  nytappning av Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede i huvudrollerna.

Verkliga eller inbillade sjukdomstillstånd ger oss faktiskt inte bara ingång till den maktsfär det innebär att manipulera andra. En sjukdom kan också vara den bästa av ursäkter. “Åh, nej det går inte, du vet han kan inte gå. Hon kan heller inte, för hon kan varken höra eller se längre. Och själv kan jag definitivt inte för jag andas knappt. Gå du, du som kan, du som är frisk”.

Så där kan man hålla på i åratal om man insett vilket privilegium det är att ha  en sjukdom som täckmantel. Det finns många fördelar med att gömma sig bakom en diagnos, så det gäller verkligen att se upp. Inte låta bekvämligheten med att må dåligt smälta ihop med livet och bli det eviga hindret. Molière visste inte hur rätt han hade i sin tidiga analys. Och förmodligen hade han inte behov av att lida av det där som skaver. Han verkar ha levt livet till fullo och inte känt efter så mycket, något vi alla borde ta efter.

 

Text & Foto av Björn Holmberg

Bild:   “Fallande himmel ” ,akrylmålning mixed media på board 80×122 cm, av Björn Holmberg

 

 

 

I