Snömoset rinner bort utanför Brittas fönster. Taken är redan rena. Och nere på gatan porlar det i gatubrunnarna som om det var vår. Men det är december och julen närmar sig med stormsteg.

– Och inget har jag hunnit med i år, klagar Britta. Inte ens fått upp någon julstjärna. Det är bara julkrubban med det stympade lilla jesusbarnet som jag lyckats leta fram ur julkartongerna.

– Är han stympad ? frågar jag lite förskräckt.

– Ja, han gick i golvet förra året då jag skulle försöka baxa ner alltsammans från vindsförrådet.  Men det gör inte så mycket. Personligen tycker jag att han ser bättre ut utan huvud. Eller åtminstone mera sann om du förstår min infallsvinkel.

-Sann?

-Ja, som det ser ut här i världen är det en sannare bild av hur det kan vara att vara barn där det är krig. Jag menar, han kom ju från Mellanöstern, Jesus. Undrar just vad han tyckt om hur det ser ut där idag?

Vi talar en stund om världsläget, jag och Britta. Britta säger att hon tror att Kina kommer att ta över till slut.

– Så om du ska ha en fungerande hemtjänst är det lika bra du börjar lära dig kinesiska, skrattar hon.  Jag har tur som klarar mig med min svinglish om det skulle knipa. Och några arabiska ord kan jag faktiskt.

Britta följer med i nyhetsflödet genom sin telefon numera. Hon är uppdaterad på allt som händer i världen, stort som smått. Och hon har åsikter om det mesta.

-Det har man rätt att ha när man är så gammal som jag. Det bästa med att bli äldre är att man inte har nåt att förlora på att säga sin mening. Man kan i värsta fall förlora en vän men de försvinner ju ändå. Jag har slutat gå på begravningar, det är så deprimerande. Jag vill minnas människor som dom var när de levde, inte sörja dem. Jag vill själv inte att någon sörjer mig. Jo, kanske lite. Jag skulle bli väldigt ledsen om ingen kom på min begravning. Du vet så där som man hör att det kan vara nuförtiden. Ingen har tid att komma. Alla är upptagna med sitt.

-Men då glömmer dom att begravningar är för oss som fortfarande finns kvar, inflikar jag.

-Ja, det är sant! Så är det ju förstås, säger Britta och skiner upp;  ämnets allvar till trots.

 

Brittas vardag ser ungefär lika ut dag för dag. Det som bryter rutinerna är de dagar hon inte är dagmatte åt hunden Sally. Då Sally inte är med blir det tomt och tråkigt, tycker Britta. Så vardagar och det vanliga rutinmässiga livet är något bra numera. Dessutom finns spöket diabetes och cancer. Fastän cancern kan vara borta finns ändå oron kvar.

Men det händer också att gamla förvirrade och argsinta Ingegerd kommer förbi.

-Nu var det ett tag sedan hon förirrade sig in i min lägenhet. Plötsligt kan hon bara dyka upp från ingenstans och stå här i hallen med sin hopplösa rullator som inte har någon broms.

-Va? Har den ingen broms?

– Nej, eller jo, den har en broms men den fungerar inte särskilt bra. Min egen rullator är så mycket bättre. Men Ingegerd säger att hennes är dyrare och därför måste vara av en bättre kvalitet. Men herregud, hur länge tror hon att hon ska behöva den? Hon fyller 98 nästa gång. Om det blir nån nästa gång det vill säga…

– Är hon krasslig? undrar jag.

– Hon är på väg in i den totala glömskans förlorade rike skulle jag vilja säga, skrockar Britta och tar sig för pannan. Sist människan dök upp oförhappandes i hallen hade hon stått en längre tid och rasslat med sina egna lägenhetsnycklar. Så jag antar att hon trodde hon befann sig i sin egen bostad när hon rullade in. Och när jag upptäcker henne och frågar om jag får bjuda henne på kaffe svarar hon att hon vill hellre ha en toalett. 

-Vad hände ? frågar jag nyfiket.

– Ja, herreminskapare. Människan har sina ljusa stunder men överlag är hon rätt borta. Vissa dagar så borta att jag faktiskt tror att hon inte vet var hon befinner sig. Och sist var hon som sagt så förvirrad att jag insåg att något måste göras. Så efter att jag hade hjälpt henne in på toaletten satte jag på kaffet, trots att hon tackat nej till det. Jag tänkte väl att hon bara behövde  kissa eller nåt och att vi sedan kunde dricka en kopp kaffe tillsammans. Men ack så fel jag hade. Stackaren hade nog drabbats av magsjukan för hon blev kvar inne på toan så förskräckligt länge att jag till slut kände att jag måste se om hon levde där inne. Men det gjorde hon hörde jag. Det hostades och  hulkades och lät rätt illa. “Kommer du ? “frågade jag och knackade lätt på dörren. Då tystnade det där inne. Det var då jag insåg att hon inte kom upp på sin rullator, den som har dålig broms. Den bara gled ifrån henne när hon skulle till att resa sig. 

” Du kanske ska ta min rullator”  ropade jag till henne. Inget svar. Så där höll vi på tills jag tog mod till mig och gick in. Som tur var hade hon glömt att låsa dörren.

Och där satt stackars Ingegerd, oförmögen att komma upp från toalettstolen, med sin hopplösa rullator framför sig som bara gled iväg som en hal ål. Först ville hon inte lyssna. I stället försökte hon gång på gång komma upp, vilket var dömt att misslyckas. Så till slut sa jag att nu Ingegerd är det jag som placerar min rullator framför dig så du kommer härifrån nån gång. 

Sagt och gjort, jag mer eller tvingade henne att ta hjälp av min rullator, och efter tre försök kom hon äntligen upp. Något förvånade såg vi på varandra. Eller rättare sagt, Ingegerd såg ut som om hon tänkte klippa till mig. Själv tittade jag något förfärat ner på resultatet som hon lämnat efter sig i och kring wc stolen. Diskret lyckades jag komma åt spolknappen bakom hennes rygg. Nästan lika omärkligt lyckades jag ställa mig på den meterlånga serpentin av toalettpapper som på något märkligt vis satt fast bak på henne. ” Vad händer, vad händer” ?  väste hon ilsket. Ja, man såg vart hon varit… 

Men det var här och nu jag också insåg att jag inte skulle klara av henne själv. Det här var mer ett jobb för hemtjänstens personal. Att jag som själv är beroende av vissa hjälpmedel för att ta mig runt i bostaden ska behöva ta hand om en annan nästan lika behövande kan ju knappast vara meningen.

Efter vi bytt rullatorer gick det lättare att få ut henne till köksbordet där kaffet väntade.

“Nu kära Ingegerd”, sa jag vänligt. Ja, vänligt måste man tilltala henne, annars blir hon sur och då är hon inte att leka med. Jag har själv bevittnat hur hon behandlat sina barn och barnbarn. Ingen rolig tillställning kan jag intyga. Hon mer eller mindre ber dem gå om det inte passar henne. Fruktansvärt. Hur som helst, jag sa med min mjuka röst att jag skulle gå in till henne och försöka hitta hennes larmknapp. Den som går till hemtjänsten. ” Jag behöver ingen hjälp längre”, fräste Ingegerd till. ” Nej, men jag tror att om du nu har gått och blivit sjuklig så bör du nog ha deras assistans, tror du inte det kära Ingegerd?” 

“Det var det dummaste jag hört”, svarade hon mig. Hon ville då rakt inte att någon skulle komma och se henne i den belägenhet hon befann sig. Det var ju därför hon hade behagat gästa mig. För att låna min toalett. Halleluja!

Men jag beslöt mig ändå för att försöka övertala henne att jag behövde komma in i hennes lägenhet. Och med förevändningen att jag behövde låna socker fick jag till slut nycklarna. 

Men när jag kom ut till loftgången som förbinder våra lägenheter hade jag plötsligt glömt att jag hade Ingegerds rullator. Så när jag väl började gå med åbäket framför mig rullade den iväg med mig förbi Ingegerds dörr. Rullatorn från helvetet skulle man också kunna säga, med mig småspringande efter. För att inte falla var jag tvungen att krampaktigt hålla mig fast i den. För jag kan lova dig att den jäveln hade ett eget liv, den gick inte att få stopp på.

Så hur slutade allt ? utbrister jag.

Britta himlar med ögonen. 

– Jo, till slut lyckades jag ta mig in i Ingegerds råttbo med en stank så att jag fick hålla för näsan, vilket jag knappt kunde eftersom jag stödde mig på hennes sabla rullator samtidigt. Vid hennes säng hittade jag efter en längre stunds sökande larmet. 

Och hemtjänstpersonalen kom till slut? frågar jag, utmattad på Brittas vägnar över denna hisnande vardagsdramatik.

– Ja, en vänlig man kom och tog hand om Ingegerd till slut. Han talade varken arabiska eller kinesiska. Han kom från Bastuträsk, sa han . En plats norrut tydligen, där man talar långsamt och tydligt. Uppenbarligen var han den ende som de kunde skicka för att ta hand om Ingegerd.

– Så är det slutet på historien?  

Det skulle man kunna säga. Ja, förutom att hon ringde dagen efter och frågade efter sin rullator. 

 

 

Text: Björn Holmberg

Foto: Kerstin Landström