En dag fick hon nog. Hon bet ifrån helt enkelt. Nej, det var mer än så. Hon möblerade om i ansiktet på sin halvsyster. Betten hon lyckades tillfoga var av det djupare och allvarligare slaget. Som tur var inte så illa att det krävdes läkarvård. Men såren behövde sköljas rena och behandlas med varsamhet. Läkningen tog flera veckor. 

Egentligen var det väntat. De båda tikarna hade haft flera interna uppgörelser det gångna året. Ofta började det med en skitsak. En brödsmula kunde utlösa grälen. Eller en fluga som irriterade. Ett åskoväder som drog förbi.

-Det där är bara förevändningar, försökte jag. Säg i stället vad det handlar om. Var ärliga mot varann.

Inget svar. Hundögon av stirrande oförstående.

Jag visste ju också att jag inget förstod av den upptrappade spänningen. Tänkte på alla situationer i livet då man känt att man kunnat ta på den obehagliga stämningen utan att begripa ett dyft. Människor och djur kan vara precis lika primitiva när det kommer till hierarkier.

Tydligare har det också blivit sedan vi fick problemet med ett osynligt virus. Kan inte minnas att något polariserat vårt land så mycket. Men heller inte att något var så välbehövligt. När jag och Britt tar vår morgonpromenad längs de lysande gula rapsfälten talar vi om hur nödvändigt det är med vissa kriser. Att de alltid inträffat när vår värld hamnat i hybris.

Precis som mina tjafsande tikar kommer den dag då naturen får nog. Eller Gud. Eller vad man nu vill kalla det.

Det borde ha varit självklart för de flesta att våra levnadsvanor en dag skulle visa sig vara ohållbara. Att det ständiga resandet kors och tvärs över jordklotet till allt lägre flygpriser bara var ytterligare en parentes. Att våra löjligt dyra bostäder och sommarställen  en dag, med all rätt, skulle få oss att framstå som ständiga lyckosökare utan mål. Att vårt stillasittande framför datorer både gör oss deprimerade och allt fetare.

Att våra förfäder varken kunde förverkliga eller ens drömma om den materialistiska välfärd de flesta i västvärlden åtnjuter borde få oss att om inte skämmas så åtminstone trappa ner på takten.

Nu kom någon och bet ifrån. På riktigt. Det ser ut som att läkningen kommer ta tid. Eller så kommer vi inte alls att vakna upp i en ny värld efter nedstängningen.  Det är inte jag som säger det. Det är den franske kontroversielle författaren Michel Houellebecq.

” Jag tror inte ens för en halv sekund på påståendena att ingenting kommer bli som förut. Vi kommer inte alls att vakna upp till en ny värld efter nedstängningen. Den kommer att vara precis som vanligt, bara sämre”

I en krönika som nyligen lästes upp i radiokanalen France Inter hävdar Houellebecq att pandemin bara kommer att leda till att redan existerande, negativa tendenser i samhället växer sig allt starkare: åldersrasismen, klassklyftorna och den tekniska utvecklingen som för människor allt längre ifrån varandra.

Krönikan är givetvis för oss mer ordningsamma och kontrollerade svenska medborgare nästan vanvördigt bitskt humoristisk. Vi har inte lika många starka röster i etern som törs ut på just de här vattnen. Några finns. Som Linda Skugge och den nu saknade Kristina Lugn. Frankrike har betydligt öppnare landskap för de excentriska pessimisterna.

Att skriva om våra minst smickrande sidor, våra primitiva begär och skamlöst våga blottlägga västvärldens tomma materialism och brist på mänsklig gemenskap, är kanske inget som ger oss den tröst vi behöver i vår nuvarande situation. Men kanske borde vi bita ifrån lite till  medan vi kan ? Inte hålla på med allt detta tjafsande som bara handlar om skitsaker.

Jag tror det är åt det hållet både franska författaren och hundarna vill att jag också ska gå. Göra upp med mina föreställningar. Om inte göra mig fri så friare i tankarna.

 

 

( Tillägg: Jo, slagsmålet mellan hundarna förändrade helt deras relation. Numera lever de sedan månader i fullkomlig harmoni. Jämlikheten är därmed uppnådd. Nu hoppas vi att den består och att framtida blodutgjutelse och lidande var en parentes det också…)

 

Text&Foto av Björn Holmberg