Stina ringer och berättar att något tråkigt har hänt. Nej, värre än bara tråkigt, något fruktansvärt. Datorn har lagt av.

-Åh, utbrister jag deltagande. Vet precis hur det är. Som om någon gått bort. Eller gjort slut.

Efter några gemensamma frustrerande stön, tung andhämtning, och ett antal ack och ve, förenas vi i den djupaste av sorgesånger över hennes bortgångne vän. Av Stinas tonfall förstår jag att hon behöver muntras upp. Så jag föreslår att hon ska se det som hänt som en kränkning i stället.

-Ska jag ? säger Stina förvånat. När hon har fått tänka lite instämmer hon. Jo, det är nog bättre att se det inträffade som en ren förolämpning.

-Dessutom var den knappt tre år, upplyser hon.

-Då ska du vara glad, säger jag. Nuförtiden blir de högst tre-fyra år. Det säger i alla fall min datanörd.

-Näää ! skriker Stina i luren uppjagat. Det är för hemskt! Det går ju tvärt emot miljötänk och tänk klimatsmart och tänk rättvisemärkt och tänk..

-Sschhh, tystar jag henne. Jag vet. Det gör det. Och inte blir det bättre av att vi fossiler i senioråldrar protesterar.

-Nej, det har du rätt i, suckar Stina. Vi har snart inget att säga till om. Man får i stället vara glad att man får vara med över huvud taget. Men nu tänker jag mest på allt som gått förlorat, alla bilder och det värsta av allt, jobbet som skulle bli klart och redigerat till tidningen.

-Hade du inte hunnit leverera något alls till redaktionen ? frågar jag försiktigt, rädd att trampa på fler ömma tår i denna tragedi.

-Nej, piper det i andra änden.

-Hade du inte sparat något i molnet ? frågar jag med min besserwisserattityd och biter mig samtidigt  i tungan över hur okänsligt det låter.

-Nä, piper det till ännu en gång.

-Ja, då måste du kanske börja om.

Pipen har nu avtagit och ersatts av andra typer av suckar. Djupa suckar. Jag famlar efter något att säga som kan ge tröst. Eller kanske mildra känslorna. Inser att det inte finns något att säga som ens skulle komma i närheten av den där trösten.

Vi går över till att förbanna både tekniken och vår samtid.

-Datakillen som var här gjorde i alla fall konstgjord andning på den, suckar Stina. Flera gånger. Han satte in syrgas och blodförtunnande, han gav den till och med elchocker. Vad skulle jag säga ? Att han inte gjorde tillräckligt?

-Nej, det gjorde han säkert, säger jag, glad över att ha funnit ingången till något som kan ge lite lindring i sorgen.

-Hade vi varit yngre hade vi inte tagit det här lika hårt, fortsätter jag snusförnuftigt. Vi ser inte på tekniska prylar som lika utbytbara som yngre förmågor.

-Det har du rätt i, instämmer Stina. Jag hade faktiskt tänkt att min dator skulle bli minst 7 år. Herregud, bara tre var han, och nu är han borta.

-Han? frågar jag. Var det en han ?

-Ja, säger Stina nästan viskande. Det var det.

 

TEXT av Björn Holmberg 

FOTO Pixabay