Utan att jag bett om det har jag fått hyresgäster. Det började med att en  hoppade in och satte sig mitt framför mig på köksgolvet. En lång stund stirrade vi på varandra. 

Vad vill du ? tänkte jag, men sa inget. Det går ju inte att inviga en ny relation med att fråga något så dumt. Det bästa man kan göra vid nya bekantskaper är att erbjuda någon slags förtäring. Gärna ett gott samtal och ett skratt också. Men vad bjuder man en padda på ? Och har de någon humor ?

Medan jag fortsatte bli grundligt iakttagen tog jag tillfället i akt och grabbade tag i teknikens “padda” . Googlade som det heter nuförtiden.

&

Som man kan misstänka har paddor specifika matvanor. Något nedslagen insåg jag att det förmodligen inte fanns något att bjuda på vare sig i kylskåp eller skafferi. Såvida inte någon förvirrad myra stolpat in när jag inte sett. Eller galen fluga.

Men det borde ju paddan ha märkt, tänkte jag.

Paddor är nämligen mycket uppmärksamma. De kan sitta stilla i flera timmar utan att röra sig så mycket som en millimeter. Det är deras strategi för att komma åt sina offer, insekterna. Eller en god snigel.

Försvara sig gör de med ett klibbigt gift som gör fienden slöa och apatiska. En arg padda äter inte upp dig men ger dig alltså  depression. En hund som råkar ta en padda i munnen kan ligga melankolisk i timmar.

Upplivad av tanken på att kunna erbjuda fast bostad åt en individ, vars försvarsmekanism i första hand är att slå ut sin motståndare mentalt, kändes som ett sant privilegium. Tänk om det fungerade på diktatorer, presidenter och terrorister? Då skulle måhända det fysiska våld som dagligen utspelar sig runt om i världen kunna begränsas.

Men ack, så enkelt var det inte visade det sig. Paddor är bara något bättre än andra djur. Något alltså.

När det kommer till kärlekslivet till exempel saknar sorgligt nog hannarna allt vad stil  och sunt förnuft heter. När herr Padda blir pilsk tar han ingen hänsyn till att en annan hanne hunnit före, utan hoppar upp på sin rival i värsta porrfilmsscenariet. Honan kan i värsta fall få flera fullblodsegoister över sig.

Det behövs mer än någonsin ett me too-uppror för paddor med andra ord. Det får finnas gränser!

&

Det är också det här med att herrarna padda är så usla älskare som man med rätta kan anta att de saknar all form av humor. Man hör sällan en padda fnittra och inte är de ett dugg ironiska. Engelsk humor skulle ligga nära till hands för att få ett paddgarv, men nej, inte ens det.

Däremot har paddan fördelen att leva rätt länge. Med tur och goda gener finns det dom som blivit över trettio. Och i fångenskap lär det ha funnits de som levt hela femtio år.

&

foto: Björn Holmberg

Eftersom jag varken hade snigel, flugor eller daggmask att bjuda på lyfte jag försiktigt ut paddan till orangeriet.

-Här kommer du att bo från och med nu, sa jag och visade med en flott svepande gest Paddans nya exklusiva hem.

Paddan fortsatte stirra på mig. De röda ögonen var fullkomligt befriad från någon som helst sentimentalitet.

“Om du inte är snäll kommer jag loska på dig och då kommer du behöva ett lyckopiller.”

Nej, självklart vet jag inte vad en padda tänker. Men det såg ut som om den tänkte något i den stilen.

&

 

Den första tiden gjorde paddan inget väsen av sig. Jag fick leta bakom nästan varje kruka för att hitta den. Men en morgon när jag som vanligt öppnade dörren till orangeriet ser jag till min förskräckelse att den nya hyresgästen sitter  fastklistrad på en fönsterruta. ” Hjälp, jag vill ut !”

Genast får jag dåligt samvete. Här hade jag i okunskap och enfald trott att jag gjort en god handling och så hade jag i själva verket inrättat ett fängelse. Så typiskt oss människor.

-Trist utveckling på något som kunde ha blivit något riktigt bra, säger jag  och öppnar samtidigt dörren till friheten.

Paddan krälar långsamt ut, vänder sig om en sista gång ( åtminstone är det vad jag tror) och ger mig en föraktfull blick.

&

 

Nu var paddan ute i friheten, där den hör hemma. Det kändes ärligt talat lite som när ET återvänder. Tänker att nu kommer du väl att hasa iväg till några av dina kompisar, var de nu kan hålla till? Jag hade läst att paddor kan ta sig hela fyra kilometer från den plats de är födda, vilket skulle betyda att den krälat hit upp till byn ända nerifrån havet. Herregud, vilken bedrift. Det är väl ungefär som att jag skulle krypa på alla fyra till Paris ?

&

Men i stället för att välja friheten vänder plötsligt paddan och hoppar in i orangeriet igen. Hopp, hopp, hopp och in bakom en av krukorna där den sedan sitter hela eftermiddagen och stirrar. Eller surar?  Jag vet inte.

Först på kvällen, efter att jag låtit dörren stå öppen hela dagen för säkerhets skull ( friheten är ju aldrig ett självklart val trots allt), tittar jag till min vän. Och ser att förflyttningen är hela två centimeter mot väggen. Jo, här går det undan minsann.

Snart ser jag att det sitter någon snett bakom. Är det inte ännu en … ? Jo, det är det.

Frihet är ett mycket diffust begrepp.

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg