I början går det lite trögt. Men så kommer vi in på papporna. Både på våra egna pappor och på hur det är att vara pappa. Tre i sällskapet har erfarenhet av att vara pappor. Och plötsligt är det som om det händer nåt vid bordet. Det bränner liksom till. Trots att det här med pappor är ett svårt ämne för de flesta killar att tala om. Efter några glas går det för ovanlighetens skull lätt. Och när vi skiljs några timmar senare har vi delat det där som både ger känsla av sorg och glädje. 

Patrik

 -Pappa undvek ofta sådant som var jobbigt. Men han är trots det den man som påverkat mig mest, format mig till den jag är. Nu är han på väg att försvinna in i demensen. Nu går det inte att samtala längre och det sörjer jag förstås. I stället får jag vårda den bild jag har av honom innan han började försvinna.

Kjell

-Jag var styvpappa åt två barn. Pojken var fyra och flickan bara två då jag kom in i bilden. I början tyckte jag att det var jobbigt. Det var svårt i många år eftersom jag och min dåvarande sambo hade barnen varannan vecka. Alla semestrar, alla pengar, gick till att rodda två ungar som inte var mina rent biologiskt. När det tog slut mellan mig och sambon var barnen i övre tonåren. Då hade jag faktiskt börjat tänka på dem som “mina egna”. Det gjorde separationen extra tuff. När den äldste krisade och fick problem, inte minst med sitt eget faderskap, var det till mig han vände sig. Jag blev förstås orolig men också glad. Jag tänker att jag är viktig i en annan människas liv och att någon ser mig som en pappa…

Niklas

– I vår familj fanns det ett osynligt syskon. Om henne fick vi inte tala, fastän alla visste att hon fanns, suckar Niklas. Det var en märklig situation när pappa åkte iväg för att träffa henne, vår halvsyster. Hon bodde i ett annat land, så pappa var ju borta en längre tid varje gång han skulle träffa henne. Då hette det att han var på ” affärsresa”.

Stefan

-Pappa valde helt fel yrke. Han ville odla marken, bli bonde. I stället blev han yrkesmilitär. Till slut fick han möjlighet att hoppa av den banan och förverkliga sin dröm. Det tänker jag på ibland. Särskilt nu när företaget vuxit så jag har anställda och ansvar för andra människor. Ibland vill jag hoppa av och göra nåt annat, vet inte bara vad det skulle vara?

 

Tomas

-Min pappa närde hela livet en dröm om ett annat liv. Jag har insett det nu sedan jag blev äldre. Jag såg nog inte honom medan han levde. Han blev synligare efter att han hade gått bort. Sådant är märkligt. Att de dödas liv förstoras på något sett. Pappa försökte vara närvarande och gjorde nog sitt bästa gentemot oss barn. Utan honom hade jag aldrig fått de helt nödvändiga ingångarna till sådant som litteraturen till exempel. Och så lärde han mig att laga saker. Det fanns inget trasigt som man inte kunde försöka göra helt igen. 

Matti

– Innan han gick bort kontaktade jag honom för att ta reda på sådant som gnagt i mig. Sånt vi inte kunde tala om medan mamma ännu levde. Det var bra samtal och han berättade om sitt liv på ett helt nytt sätt. Bland annat om hur han och mamma haft det. Det är inte alltid någon tar det där steget. En pappa är ju alltid far till sina barn. Som förälder vill man också skona sina barn. Eller helt enkelt inte ha någon riktig vuxenrelation. Jag är oerhört tacksam för att jag tog mod till mig, det kan jag verkligen råda alla till som tvekar. 

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg