Någon gång i början av det galna och förvirrade decenniet 1990-talet lärde jag känna två systrar. Systrarna hade flyttat in i sin farmors spatiösa våning mitt i stan. De båda unga vackra kvinnorna verkade leva på enstaka ströjobb medan de halvt nonchalant försummade sina studier vid universitetet.

Mest partade vi i min generation vid den här tiden. Stockholmsnattens frestelser utgjorde en alltför stor lockelse för att någon skulle komma på allvarliga tankar och slå sig till ro. De båda systrarna var inget undantag, tvärtom.

Farmoderns våning kom därför under en tid att bli en självklar samlingsplats för oss som betraktades som syskonens vänner.  Eftersom de flesta av oss antingen bodde i trånga små ettor eller i trista rum i studentkorridorer blev besöken hos systrarnas farmor något av en höjdpunkt.

Paradvåningens kristallkronor och släktporträtt utgjorde dessutom en perfekt bakgrund till våra unga uppblåsta egon. MTV hade precis kommit och videos av Madonna eller Pet Shop Boys flimrade förbi. Vi trodde nog stundtals att vi deltog i en musikvideo. Allt var så rätt.

Det fanns även en speciell känsla av utvaldhet hos den som blev inbjuden till systrarnas exklusiva hem på den fashionabla adressen. Trapphusets originaldetaljer från 1880-talets bostadsboom med den pampiga entrén  förstärkte skönhetsupplevelsen. Jag tror många fantiserade om att en dag själva kunna bo lika flott.

 

Det är märkligt vad man kan minnas av en plats. Jag minns till exempel att köket med sin separata köksingång ekade lika tomt på något att äta som den sakrala ensamheten i den lilla sparsamt möblerade jungfrukammaren. I den nedlegade gamla järnsängen med den tunna madrassen hade någons trötta kropp vilat ut mellan bestyren. Att sängen överhuvud stod kvar som ett historiemonument berodde på att systrarnas farmor ärvt våningen av sina föräldrar. Systrarna var fjärde generationen som nu bodde i huset. Det vilade något av filmen ” Fanny och Alexander” över våningen.

Vid den här tiden hade de flesta i vårt lilla gäng en fot i modebranschen och det var så jag kom in i den här lilla kretsen av inbördes beundran. Någon blev med tiden en internationellt erkänd hårstylist med uppdrag för de största modehusen och modepressen, medan en annan blev designer. De flesta kom att på ett eller annat sätt syssla med formgivning. Systrarna själva kom att satsa på vetenskap och forskning. Konstigt nog vet jag bara en som riktigt ballade ur i det här sällskapet men det är en annan historia.

 

Men nu handlar inte detta enbart om systrarna, utan om deras farmor. Var fanns hon ?  Ett tag tvivlade vi på att hon fanns. Men jo, hon fanns. Systrarna berättade att farmodern numera var intagen på en äldreboende. Efter år av oro hade deras pappa tagit beslutet att låta andra ta över ansvaret för sin allt mer dementa stackars mamma.

Sjukdomen hade kommit smygande. Små bagatellartade saker i början som eskalerat till rena parodier. Som att farmodern nattetid hade för vana att ge sig ut på stadens gator och torg. Det hände rätt ofta att hon klev på 92-ans nattbuss i bara nattlinnet utan underkläder för att sedan åka med dess ringlinje runt ,runt, tills det blev morgon.

Längst bak brukade farmodern barrikadera sig. Där kunde hon lättare sitta oupptäckt och lyssna  till bussens sövande motorljud och medpassagerarnas mummel och sorl. Ibland hände det att någon överförfriskad person försökte föra ett samtal med henne. Eller att hon somnade och vaknade till först när 92-an närmade sig sin slutdestination vid uppställningsplatsen nere vid Bondegatans slut.

Systrarna och deras pappa stod i ständig beredskap och utryckningarna och räddningsinsatserna blev ett ständigt orosmoment i familjens liv. Till slut var måttet rågat, det gick inte för farmodern att klara sig ensam. Dessutom kunde inte SL , Stockholms Lokaltrafik, ha henne som fripassagerare längre. Några pengar att betala biljetten med hade hon aldrig med sig på sina nattliga irrfärder.

Sedan farmodern var satt under ständig tillsyn på vårdhemmet sköttes våningen därför om av systrarna och deras pappa. Eftersom farmodern fortfarande levde fick inget förändras eller tas bort i bostaden. Det gjorde att besöken hos systrarna lika mycket blev att besöka den omtalade osynliga farmodern, vars hela väsen tycktes finnas kvar i varje rum, i varje liten vrå av bostaden. Även om de orientaliska mattorna hade en unken lukt, och de många värdefulla antika föremålen täcktes av tjocka lager damm, berättade de den fascinerande historien om ett långt och intressant liv. Som ett hem ofta gör, vare sig vi vill eller inte.

 

 

Minnet av systrarna och deras osynliga farmor hade nästan fallit i glömska när jag osökt ställde den här frågan på sociala medier:

” Tips på hur just du gör för att vårda din karma och andliga sida….nyfiken ….?”

Jag fick inte oväntat en hel del svar som berör det här med det som är osynligt. Jag tänker också att bara för att minnet sviker och hjärnan inte fungerar som den ska kan vår karma vara så stark att den bokstavligen sitter i väggarna där vi en gång har bott. Jag har själv känt det när jag flyttat in där generationer människor levt sina liv. Det är då jag kvickt börjat en omfattande renovering så att bostaden ska bli “min” eller “vår”. Men ofta, helrenoveringen till trots, har jag ändå känt att jag egentligen bor i någon annans hem.

Det gjorde också systrarna till slut. Efter farmoderns bortgång såldes våningen och i stället fick de varsin bostad. Den ena systern flyttade in i huset mitt emot. Den andra systern flyttade utomlands.

Fastän tiden runnit iväg också i mitt eget liv finns minnet av farmoderns våning kvar, orörd, utan förändringar, trots att jag mycket väl förstår att den förmodligen är omgjord till oigenkännlighet idag. Och fastän jag inte tänkt på 92-ans nattbuss på trettio år, eller mer, är det där, längst bak i bussen, jag tydligt ser systrarnas farmor fastän jag aldrig träffade henne och inte ens har sett henne på ett fotografi.

Hon sitter tätt tryckt intill bussens varma element i sitt ljusa nattlinne och lyssnar på de andras nattliga samtal. Meningslösa fraser eller ömma romantiska ord i morgontimmens desperation efter närhet och lust. För den ensamma kvinnan i nattlinnet spelar det ingen roll. Allt låter lika betydelsefullt eller betydelselöst i det vi kallar verklighet eller dröm…

 

Text & Foto av Björn Holmberg