Högst upp ville hon bo. Som en fågel. Det var också något fågellikt över henne. Inte i utseendet men i hennes sätt att leva och betrakta livet.

Jag minns första gången jag besökte henne i hennes lilla krypin, en tvåa fyra trappor upp i Gamla Stan, och hon pekade på Picassoporträttet.

Det hängde ovanför ett bokskåp knökfullt av böcker. Mest de hon själv skrivit förstås.

– Han utförde det rätt snabbt, sa Marianne och log medan hon hällde upp vin i kristallglasen.

Jag stirrade på teckningen. Jag försökte föreställa mig hur värdinnan hade sett ut för ett antal decennier sedan och skulle just fråga vilket år konstverket utfördes då jag hejdade mig.

Marianne gav mig en blick som om hon läst mina tankar.

– Jag var förstås mycket yngre då men jag tycker ändå man kan se att det är jag.

Jag nickade. Det var ingen tvekan, visst var det Marianne på porträttet, även om de kubistiska formerna hade möblerat om henne en smula.

 

Marianne höll alltid salong när hon var tillbaka i Stockholm. Vi var sällan särskilt många och hon matchade ihop människor på ett sätt så att alla hon bjöd in skulle komma till tals.

För en nittonåring som just flyttat hemifrån var vänskapen ovärderlig. Äntligen hade jag en helt egen ingång till människor som kunde dela med sig av sina livserfarenheter. Som jag kunde lära mig något av. På många sätt liknade de jag fick förmånen att träffa genom Marianne de vuxna jag lyssnat till i barndomen.

Att Marianne också hade ett behov av sina beundrare insåg jag förstås snabbt. Men det var inte det viktigaste för henne. Det som spelade någon roll var om man hade en dröm.

Den drömmande och längtande människan hade hon skrivit spaltmetrar om i sina böcker. Och när hon inte använde orden tog hon kameran och fotograferade. Hennes bilder köptes kontinuerligt in av bland annat Etnografiska museet och är idag en av museets viktigaste samlingar av bilder på olika folkslag världen över.

– I mitt fall är jag nästan helt okänd här i mitt eget hemland. Fastän jag blivit publicerad och berättat om både nationalskalden Taube, och mitt arbete med att katalogisera Picassos verk, behandlas jag som om jag inte fanns.

 

Det sista var inte riktigt sant. Marianne förekom då och då både i tidningar och teve. Problemet var att hon förväntade sig ett mycket större genombrott på hemmaplan.

Saken var också den att hon inte alls betraktade Sverige som sitt hemland. Att hon de sista åren bodde på franska Rivieran var ett medvetet val. Och det gjorde henne förstås samtidigt till en “utlandssvensk” i en del människors ögon. Något hon också själv såg sig som. En vagabond. En globetrotter. En hemlös på sätt och vis.

– Kan du tänka dig något mer deprimerande än ett Sverige nedsänkt i vinterns kyla? Hälsar man på någon på gatan vänder dom sig om och tittar på en som om man var galen. Visserligen är jag något galen men inte så att det inte går att hälsa artigt på mig, eller hur? I Frankrike är man madame vid min ålder. Folk tilltalar dig så. Här är man osynlig.

Jag lyssnade uppmärksamt. Det fanns alltid något som Marianne sa som man inte hade hört förut, inte tänkt på tidigare, inte trott på.

– Det finns ingen sanning, kunde Marianne påstå.  All sanning är vridbar.

Vänskapen med Marianne var okomplicerad så länge man själv inte envist försökte hävda den bestämda ” sanningen”. Människor som hade alltför bestämd uppfattning om vad som var sant tråkade ut henne.

– Tänker man efter är det rätt tröttsamt med människor som tror att de måste hålla sig till något de kallar sanning när vi samtidigt vet att uppfattningen om den varierar.

För Marianne varierade den efter dagsformen. Och stundtals kunde hon snärja in sig i den så att man kunde anta att hälften hade inträffat men hälften nog var uppdiktat.

-Du ska inte bli journalist!  kunde hon säga och avfärda yrket som ett säkert sätt att döda all form av äkta kreativitet.

– Varför inte?

– Då lär man sig att uttrycka någon annans världsbild och inte sin egen. Man är fångad av något som andra säger är verkligheten. Det är den man är satt att bevaka och beskriva. Journalistiken är för andra, inte för dig. Du kan bättre.

Länge trodde jag faktiskt att hon hade rätt. Och när jag slutligen kom in på en journalistutbildning vågade jag knappt berätta det. Jag var övertygad om att hennes dom skulle vara hård. Att jag låtit verkligheten besegra även mig. Att den skulle förtära allt som var annorlunda och unikt med min person. Att jag var på väg utför.

 

Det var inte alltid så lätt att följa Marianne i hennes tankebanor. Mycket på grund av att hon levt större delen av sitt liv utomlands och därigenom skaffat sig tre språk. 

-Jag drömmer på en blandning av franska, spanska och engelska. När jag har en mardröm är det på svenska. Säger inte det allt ?

Mitt i ett samtal kunde hon förklara något på exempelvis franska och säga att just det hon ville uttrycka bara gick att göra på just franska.

– Så många nyanser som saknas i mitt modersmål, suckade hon.

Sedan tillade hon diplomatiskt att det kanske berodde på att hon inte talat svenska språket på länge.

Hon var inte ute för att briljera eller trycka ner den hon samtalade med. Som den sanna humanist hon var ville hon förklara skillnader i såväl språk som kulturer. Medvetandegöra om att allt faktiskt inte kretsade kring ett litet land som vårt. Att det fanns en värld utanför som hon vigt sitt liv åt att utforska.

Berättelserna samlades förstås i hennes böcker. Där trängdes minnena och människorna, de som betytt något, de som hon format sitt liv med.

Om det mesta kunde hon tala. Även om såret som uppstod när hon höll den lilla dottern i sina armar. Den iskalla kroppen som inte längre andades.

– Men jag kan inte längre uttala mig tvärsäkert om kärleken mellan man och kvinna. Jag tror mig ha upplevt den. Många gånger. Det jag däremot kan tala om är vänskap. Jag kan något om vänskapen, det är på den jag överlevt .

 

Och det var sant. Marianne hade en sällsynt talang för vänskapens konst. Och en stark förmåga att behålla den livet ut.

När hon vid 90 års ålder fick det erkännande som konstnär hon väntat på visste hon nog att tiden ändå var knapp. Hennes hälsa hade börjat vackla. ” Den gamla malarian ” som hon själv uttryckte det. Sviterna av en sjukdom som hon led av till och från och som hon skaffat sig på en av sina många resor i fjärran länder.

Ändå tog hon sig till New York i december 2005 för att personligen motta det prestigefyllda Woman of Discovery Award for Lifetime Achievement . Ett pris som delades ut av Wings, en organisation för kvinnliga äventyrsresande.

Att hennes namn så starkt skulle komma att förknippas med ursprungsbefolkningen  i Nord och Sydamerika, Asien och Papua Nya Guinea var inte förvånande. Hon hade aldrig betraktat de människor som korsat hennes väg som några studieobjekt. Hon hade alltid sett dem som nya vänner. Inte heller var det förvånande att det en kort tid efter hennes bortgång öppnade ett utställning på Etnografiska museet i Stockholm med hennes fotografier.

Det som med säkerhet hade förvånat henne var den artikel som skrevs mycket respektfullt om henne på bland annat Svenska Dagbladets kultursida den åttonde februari 2006. På något vis hade hon skaffat sig vänner överallt. Även där hon minst anade, där hon inte trodde att de fanns.

Den tredje februari 2006 somnade hon in lugnt och stilla i Antibes. Inte alls långt från Picassos slott och de havsvågor hon hörde så tydligt från den lilla våningen.

 

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

(Verk av Björn Holmberg)