Veckans tankegång: November min vän…

 

Kyrkladyns hus hade en speciell lukt. Det hade också hennes barn. Ett av barnen, en flicka , gick i samma klass som jag. Hennes flätor var hårt knutna och  ansiktet märkligt uttryckslöst. När flickan blev äldre var hon undantagen undervisningen i Religionskunskap. Och en dag, jag tror det var när vi skulle bli uppflyttade till högstadiet, var hon plötsligt borta.  När vi frågade läraren vart hon tagit vägen fick vi inget riktigt svar. Ingen visste varför och ändå visste alla precis vad som hade hänt.

När jag i vuxen ålder gick förbi kyrkladyns hus där jag som barn hade gått i söndagsskola såg jag plötsligt hur litet det var. Hur kunde en stor familj bo i det lilla huset, minns jag att jag tänkte. Ingen av barnen kunde väl ha eget rum i ett sådant litet hus? Jag försökte framkalla någon minnesbild hur det hade sett ut där inne men det var förstås för sent. Barndomen är inte sällan ett mysterium, fullt av gåtor som vi försöker lösa.

Glimtvis kan vi återskapa vissa minnen. Och det händer att vi är helt säkra på vad som exakt inträffade. Jag är rätt säker på att jag såg det jag såg hemma hos kyrkladyn; i huset med den omisskännliga lukten. Men likafullt kan jag ha gjort vissa efterrekonstrueringar. Eller så har det jag tror hänt i själva verket aldrig inträffat.

 

Det finns olika slags skam. Den som andra lägger på oss och så den vi självmant kryper in i.

Det är något väldigt fascinerande med känslor som får oss att krympa som människor. Att vi tillåter oss det motståndet. När livet är så fullt av hinder på så många andra sätt borde vi på det personliga planet kunna säga nej till sådant som skam. Till och med Bibeln börjar med att Adam och Eva drivs ut ur paradiset med skammen hängande efter sig. Lite komiskt har jag nog alltid tyckt att just den berättelsen är.

I Söndagsskolan som jag gick i när jag var sex år fick jag historien högtidligt berättat för mig. Jag har ett minne av att någon frågade den vänliga tjocka kyrkladyn om Adam och Eva inte visste att de var nakna.

Kyrkladyn tittade upp från texten och utbrast ” Nej, de visste inte om det förrän det var för sent”.

Nähä, tänkte vi sexåringar, och var sedan rädda för omklädningsrum, nakenhet och ormar. Men mest av allt var vi rädda för lukten från söndagsskolan. Att den skulle fastna.

 

I skolan var det allmänt känt att kyrkladyns barn luktade konstigt. Hade vi barn varit djur hade vi kanske bitit dem ? Nu nöjde vi oss med att stöta bort dem.

Inte på det våldsamma sättet. Inte alls med något som liknade dagens mobbing. Nej, det behövdes inte. Det räckte med den lugna metodiska passiva aggressivitet som barn, precis som vuxna, utövar när det är det är det mest effektiva sättet att förgöra varandra.

Nu skulle man lätt tro att den långsamma utfrysningen var skälet till att flickans klassbänk en dag stod tom. Men nej, så var det inte. När barn behandlar andra barn som luft utan något som helst våldsinslag accepterar den utsatta situationen till slut. Ett ignorerat barn kan till och med finna en viss mening med utanförskapet. Barnet kan ju ändå bli sedd och bekräftad i hemmet av föräldrarna och sina syskon om det finns några. I det här fallet fanns både en närvarande mamma och pappa och tre syskon. Samt en katt.

När vi hade teckning ritade ofta flickan av familjens tigerrandiga katt. Flickan var även duktig på att måla.

” Åh, ännu en katt, så fint avbildad” ,sa läraren och fiskade upp flickans bild och satte upp den på den stora anslagstavlan för oss andra barn att beskåda. Flickan avbildade bara katter. Gula, röda, gröna, blå, vita, svarta, lila katter. Katter som satt, sprang, hoppade, åt, sov, fräste, sjöng, spelade instrument, bakade, klädde ut sig. Katten i centrum och i alla möjliga situationer.

Vad jag minns fick inte heller det någon förklaring.

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

( Foto: ” Utan titel”  olja på canvas av Björn Holmberg)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Älskar denna tavla, lugnet den utstrålar. Skam känner jag inte ofta, däremot det dåliga samvetet. Trots att jag vet att det finns ingen anledning att ha dåligt samvete , tvärtom så lurar det alltid på axeln. Kan det vara skam i annan skepnad tro????
    Kram Björn och tack för din krönika.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *