Hon hade haft munskyddet på sig när hon öppnade bildörren. Inte för att hon var orolig utan som en respektfull gest.

Monika hade tittat upp bakom ratten. En strimma förvåning i blicken. Lena noterade genast en liten ryckning i väninnans mungipor. Det måste betyda att Monika inte heller var särskilt orolig, tänkte Lena, medan hon spände fast säkerhetsbältet.

– Släpper jag av dig vid Lilla torg ? frågade Monika när de började närma sig Malmö.

– Du kan släppa mig var som helst. Jag ska inte vara på sjukhuset förrän klockan två.

Monika nickade och log sitt sneda leende.

Lena iakttog Monikas mun. Det var en vacker mun med en lagom fyllig underläpp och en lagom markerad amorbåge. Trots att läppstiftet hade blött ut i de fina rynkorna var det en avundsvärd mun. Kvinnor med alltför stora läppar tenderade att få betala tillbaka för ungdomlig skönhet, tänkte Lena dystert. Hon brukade göra en särskild mungymnastik som hon läst om i någon fånig artikel. Om man dagligen utförde ett visst rörelse och mimikschema skulle muskulaturen förstärkas. Resultatet skulle med andra ord bli fastare läppar och mindre slapp hud kring munnen.

Herregud, fanns det något som kvinnor 70 plus inte tog till för att bekämpa tidens ålderstecken? Och varför skulle man inte, om det nu var så satans viktigt?

– Kommer Emma och möter upp dig ?  Monika gav henne en lika snabb blick som hon blixtsnabbt återgick till att koncentrera sig på körningen.

-Ja, hon sa nåt om att det kan finnas uteserveringar som fortfarande är öppna.

– Ja, du bör tänka på riskerna nu när du är i stora Malmö.

– Ja, man får väl vara tacksam om man överlever både sjukdom och skottlossning medan man är där.

Monika snöpte lite på munnen. Det betydde att hon var road, tänkte Lena och fortsatte spekulera i allt som rent hypotetiskt var möjligt i en stad som Malmö. Efter att tag tjöt de båda av skratt. Särskilt efter att Lena redogjort för hur hon rent praktiskt skulle tackla olika scenarier.

– Vi behöver nog inte oroa oss, sa Monika när hon tog av vid avfarten mot centrum.

 

 

Han insåg att det var en ren chansning. Inte en risk tack och lov. Inte som de där som sitter framför datorn och blir tokförälskade i någon som inte finns. Ändå en chansning.

Visst hade de chattat åtskilligt. Närmare bestämt i tre månader. Om man inte finns på riktigt skulle man inte stämma träff mitt i Malmö, eller hur?

För ett år sedan, precis efter att Gunilla hade begravts, hade han inte haft en tanke på att träffa någon. Trots att hans gamla ungdomskärlek kontaktat honom. Trots att både barnen och de få vänner han hade kvar uppmuntrat honom.

” Låt inte oss stå i vägen “, hade hans äldsta son sagt. ” Livet är för kort pappa”.

 

Vägen tillbaka gick långsamt. Men sedan han lagt upp sin profil på dejtingsidan för seniorer 55 plus hade det gått fort. Han insåg efter ett tag att han inte alls var någon gammal gubbe. Varför hade han fått för sig det?

Det hade förstås med sjukdomen att göra.

I mörka stunder hade han frågat sig vad allt skulle tjäna till. Vilket var syftet med lidandet, det egna såväl som andras ? Om det fanns en Gud, vad var det för sorts gudomlighet som tillät att Gunilla fick tillbaka sjukdomen ?

Hennes kamp hade också varit hans. Kanske var det därför han åldrats så snabbt ? Ett åldrande som fanns på insidan. Jovisst, han insåg det nu. Efter att själv ha tagit en sådan där selfie med mobilkameran och lagt ut som sin profilbild.

” Jag tycker om ditt utseende”, hade en kvinna skrivit. En donna på bara 54 år. Tänk att så unga kvinnor kunde ha intresse av honom fortfarande. Men vad ville de ha av honom? Vad kunde han längre ge ?

 

Innan han stängde ytterdörren för att gå mot torget hade han stått en stund framför hallspegeln. Betraktade sig själv med en självkritik han haft med sig sedan de tidiga ungdomsåren. Noterade hur de grå håren bredde ut sig både på huvudet och kring ögonbrynen och det kortklippta skägget.

“Pappa, du måste ansa det där. Du ser ut som en vilde snart”, hade hans numera alltför vuxna dotter bett honom.

Han hade stirrat på henne och för ett ögonblick inte förstått varifrån hon kom. Hon som nyss var en flicka som var så blyg att hon gick och gömde sig när det kom gäster. Eller främmande som man hade sagt i hans eget barndomshem. Främmande… vilket lustigt sätt att benämna andra människor på.

Kanske var det en främmande han hade stämt träff med? Någon som både han själv och hans vuxna dotter senare skulle vilja gömma sig för. Var det så klokt det här egentligen? Vad ville han ? Var det vänskap eller sex han ville ha av den där kvinnan han lärt känna via dejtingsidan?

 

Det var förmodligen rätt korkat.

Framför allt var det dumt att han glömt mobilen på köksbordet i lägenheten. Kanske borde han gå tillbaka? Han tittade på armbandsuret. Nej, han skulle bli sen, lika bra att få det överstökat. Han hade ju bilderna på näthinnan. Hon hade skickat en del privata bilder också. Han visste hur hon såg ut och vad hon hette. Innan de bestämde träffen hade han dessutom bett sin yngste son kolla upp om hon fanns på riktigt.

” Självklart pappa, det är jättebra och superviktigt. Återkommer om det är nåt skumt med tanten”.

Hans yngste var sladdbarnet han och Gunilla inte planerat. Han var den som stoppade upp Gunillas karriär och den som för en lång tid hade gjort att de gled isär.

Att tänka på Arvid som någon som aldrig skulle ha blivit till, som aldrig borde fötts, var en sådan absurd tanke att han genast slog bort den. Ändå poppade den upp. Att tänka på att det faktiskt var han som föreslagit aborten gjorde fortfarande så ont att han fick en sprängande huvudvärk. Hur kunde han ?  Arvid fick förstås aldrig veta.

Men tänk om Arvid visste? Tänk om Gunilla hade sagt något någon gång? Gunilla kunde vara rätt frispråkig . Det hade hänt att hon försagt sig om saker som de kommit överens om inte skulle yppas. På det viset hade de varit olika. Hon med sin bakgrund i Malmös arbetarrörelse och han med sin i den borgerliga lägga locket på och se ut som det regnar.

Gunilla påtalade ofta , även sista tiden hon levde, hur stolt hon var över att ha en son som skrev om världen. Om världens tillstånd. Om orättvisorna.

Det verkade ibland som om det var hon som höll i pennan. Så stolt var hon över att ha ett barn som arbetade som journalist.

” Det var ju min dröm också”, hade hon sagt på bröllopet. Först hade hon sagt det till sin sonhustru och sedan upprepade hon det i sitt alltför sentimentala tal till brudparet.

Han mindes hur Arvid hade sneglat åt honom över bordet och hur de nickat i samförstånd. Nu var mamma igång igen.

 

Han visste inte var på torget det var bäst att stå. Egentligen skulle han vilja stå så att han kunde iaktta henne en stund innan han gav sig till känna. Samtidigt kände han att det inte var rätt. Att det var fegt och snålt. Som om han ville ha någon sorts returbiljett och dra.

Nej, det fick bära eller brista. Han beslöt sig därför att ta kontakt så fort han fick syn på henne. Han försökte återskapa bilderna hon skickat i minnet. Vad hade hon uppgett för mått nu igen ?

Han kände genast igen henne från hennes profilbild. Det ljusa halvlånga håret och den fylliga munnen. Av någon anledning hade han alltid föredragit kvinnor med vackra läppar. Generösa läppar. Själv hade han en alldeles för tunn överläpp. Den syntes knappt. Det var sin fars mun han hade ärvt.

Fast han hade sin mors ögonfärg och milda ansiktsdrag, tänkte han när han närmade sig henne bakifrån.

 

Han måste ha varit bara några meter från henne när den unga kvinnan kom framrusande med utsträckta armar.

-Mamma!

-Emma!

Lätt förskräckt tog han ett par steg tillbaka. Misstaget var givet, ändå kände han hur förväntningen och leendet satt kvar vid läpparna.

För ett kort ögonblick, precis innan den unga kvinnan som uppenbarligen var hennes dotter, kom fram, hade hon plötsligt vänt sig om. Som om hon intuitivt känt hans närvaro. Deras ögon hade mötts. Hennes blick och hans. Egentligen log han ju åt sin egen dumhet. Men det kunde ju inte hon veta.

Och det var inte hon, hann han tänka. Det var inte den rätta.

Sedan var allting för sent. På tok för sent…

 

(En verklighetsbaserad historia med fingerade namn på personerna)

 

TEXT& FOTO av Björn Holmberg

VERK av Björn Holmberg