En morgon är de försvunna. Jag tittar i varenda kruka men ingen padda är att finna. Var håller de hus ?

Jag letar som besatt, övertygad om att jag bara är utsatt för ännu ett paddspratt, men tvingas till slut inse att paddorna har övergivit mig. 

Det värsta med att bli lämnad är inte ensamheten utan ordlösheten. Att inte få en förklaring. Varför blev det så här? Varför slutade vi tala med varandra?

Var det för att jag glömde servera en fluga? Eller för att det plötsligt blivit för kallt?

 

Jag väntar tålmodigt tre dagar. Tänker att talet tre ändå brukar komma med något besked. Mamma brukar säga att ” Alla onda ting äro tre”. Och det religiösa begreppet ” Tro, hopp och kärlek” är också tre, liksom “Treenigheten ” ( Fadern, sonen och den helige ande).

Jag rannsakar mig själv. Jo, jag tror på paddors återkomst. Jag hoppas att de ska vilja fortsätta bo här hos mig. Och kände jag inte att jag älskade de små knottriga varelserna med sina röda ögon och komiskt uttryckslösa ansikten skulle jag knappast bry mig. Alltså måste paddorna ha lämnat mig av en annan orsak än min mänskliga ofullkomlighet.

Det kan med andra ord inte vara något större fel på min förmåga att känna kärlek.

Ändå är det ofta vår största skräck. Att inte kunna älska på det där rätta sättet. Inte orka älska varandra fullt ut. Att ha förbehåll. Att kärleken ska ta slut. Att otrohet eller leda ska leda oss ut på öppet hav igen.

 

Maria tror att hennes äktenskap tog slut med otroheten. Men den sista kärleken, säger hon, tog slut av helt andra skäl. Om den vill hon inte säga så mycket.

-Det är så komplicerat, jag orkar inte ta det ännu en gång. Vi kan tala om nåt annat, säger Maria och återgår till vårt gemensamma trädgårdsintresse.

Det är lättare att tala om pelargoner. I Marias charmiga gamla sekelskiftestvåa på Söder blommar det fortfarande fastän vi är inne i november. Ljus rosa Mårbacka i patinerade terrakottakrukor hälsar välkomnande. Själv sitter hon uppflugen i sin gamla skavda Emma-fåtölj med håret på ända.

– Jag var ute igår, säger hon och gäspar högt. Vilken  komedi det blir när man inte spelar det rätta spelet.

-Hur tänker du? frågar jag nyfiket.

-Det där med att dejta är en konstform i sig, ler Maria. Först kanske man har träffats på en dejtingsida, sedan ska man gå vidare därifrån till att stämma träff. Helst ska det vara på en neutral plats där båda lätt kan smita iväg om det visar sig att man inte klickar. Sedan ska man göra några piruetter och andra charmoffensiver så att personen man träffat ändå ska tycka att man är schysst och trevlig. För problemet, suckar Maria, är att man ju fortfarande finns kvar i den virtuella världen med sin patetiska sida.

– Det låter som att du börjar lessna på nätdejting?

-Jag har aldrig varit särskilt pigg på det från första början. Men vad gör man när det är det enda sättet. Eller nästan det enda sättet att träffa nån.

 

Jag berättar för Maria om mina nya hyresgäster, paddorna. De som bor i orangeriet men som nu tycks ha lämnat mig. Hon skrattar och säger att hon måste få kyssa en av dem.

-Jag vet bara inte säkert vem som är honan och vem som är hanen, upplyser jag.

-Det spelar mindre roll, säger Maria och kniper med tårna. Jag behöver kanske inte ha någon prins. Kanske kan jag lika gärna testa en prinsessa den här gången.

Maria skakar på lockarna. De faller ner över ansiktet och hon ser nästan ut som när jag först lärde känna henne för nästan fyrtio år sedan. Marias hår är fortfarande glansigt, tjockt och långt. Det faller ner en bit på ryggen. Ser man henne bakifrån kan man tro att hon är en ung kvinna. När hon vänder sig om ser man erfarenheten i hennes ögon, hennes nakna blick som aldrig viker.

Efter någon timme lämnar jag lägenheten. Tar hissen ner, kommer ut på den trafikerade livliga gatan. Jag kastar en blick upp mot Marias fönster, ser att en av de rosa blommorna sträcker sig mot glaset, mot ljuset. Där uppe bor hon, tänker jag. Där på tre trappor lever Maria sitt liv.

 

Först efter fem dagar hittar jag en av paddorna. Förskräckt ser jag hur den ställt sig upp på sina smala ben och försöker öppna en dörr.

För bara några veckor sedan försökte den ta sig ut genom ett fönster. Och när jag väl förstod paniken i de röda ögonen släppte jag givetvis ut den.

Men den här gången vet jag varken ut eller in. Sist avböjde den friheten för kärleken och hoppade tillbaka. Det hade jag också gjort, tänker jag. Ändå har jag nu dåligt samvete.

foto Björn Holmberg

Problemet är att jag inte vet om det skurit sig mellan de båda älskande? Och förresten var är den andra paddan ? Har den lyckats ta sig ut ? Blev orangeriet en alltför liten värld för de två?

Vad är det jag egentligen förvägrar min lilla vän genom att inte hjälpa den ut den här gången ? Friheten? Kärleken? Själva livet, dess existens?

Jag våndas i timmar. Går då och då och tittar till den lille krabaten där han står uppsträckt, alltför kort för att nå handtaget, alltför liten för att ha kraft att få upp dörren.

-Säg mig, vad vill du egentligen ? Vad fattas dig i det här paradiset? Har du inte allt här inne som du behöver?

 

Paddan ser mig inte. Den vänder blicken mot dörrspringan som den tänkte att där kan jag försöka pressa mig ut.

-Vet du inte att friheten alltid har ett pris? suckar jag och tänker att det är i en sådan här situation man borde bjuda på något gott. Som en slags avledning. Frågan är vilken utsökt maträtt som har den kraften?

Eftersom flugor är slut på menyn får det bli en av  larverna som fortfarande äter på svartkålen.

Sagt och gjort, jag lyckas efter stor möda hitta en ljusgrön delikatess som jag lägger fram framför paddans förvånade min. Nu sätter den sig ner i lotusställning och betraktar sin måltid med viss skepsis.

Jag väntar. Och väntar. Och väntar…

 

Till slut har larven krupit iväg mot en chiliplanta att festa på. Medan paddan fortfarande sitter som hypnotiserad, helt stilla.

Något modlös inser jag att det inte går att blidka någon med mat när det kan vara frihet man suktar efter. Tänker att jag borde veta bättre. Att hungerstrejker alltid handlar om tankens kraft över kroppen ?

Så där är det ju för alla som vill ut ur något, tänker jag dystert. Må det vara mänskliga relationer, verkliga eller inbillade fängelser,

Först försöker vi komma ut rent fysiskt. Vi reser oss upp och går helt enkelt. Alla dörrar är öppna. Om den möjligheten inte finns, om någon stängt alla dörrar och fönster, försöker vi nå våra mål på andra sätt. Ibland rent destruktiva. Som att vi till exempel slutar äta. Eller att vi börjar hetsäta. Äter tills vi spyr. Eller tar till missbruk av olika slag.

Jag vet inte om det är rätt att öppna dörren. Inte än. Först måste jag hitta den andra paddan. Om den fortfarande är här inne i orangeriet kanske jag kan få veta vad som är på gång. En skilsmässa?

 

foto: Björn Holmberg

Det går två dagar. Plötsligt ser jag den andra paddan. Den sitter och glor rödögd i en örtkruka. Myntan har börjat tappa bladen nu i november och den mörka paddan är inte lätt att upptäcka som den brunfärgade.

Men nu ser jag den. Och efter en stund har vi också börjat samtala. Vi avvaktade en stund. Det är bäst att göra det när man har med paddor att göra. Man ska inte “googla” en massa i onödan helt enkelt. Alltför mycket information helt enkelt.

Paddor är nämligen inte så förtjust i att saker och ting går för fort.

 

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg