Prenumerationserbjudanden  på olika tidskrifter dimper ner i min mejlbox. Ena dagen ska jag få fyra vinglas eller ett set blonderingsschampo, andra dagen utlovas något annat som ska få mig att nappa. Förr i tiden har jag inget minne av att blaskorna behövde ge bort något för att få nya läsare. Tvärtom, som jag minns det, så var själva tidningen man prenumererade på någon slags identitetsmarkör. Typ hade man Jakt och Fiske Journalen så förväntades det att man åtminstone hade för avsikt att dra  upp en gädda nån gång under sin livstid eller avfyra ett skott, – om så bara ett hagelskott på måfå efter en oskyldig lerduva.

I mitt barndomshem var det tydligt vem som läste vad. Saxons och Kommunal kom till mamma och Värnpliktsnytt kom till pappa. Fantomen och  Kalle Anka & Co var mina blaskor, även om jag i smyg hade stulit en Starlet och drömde om något som var förbjudet. Dagens juridik kom till brorsan som pluggade i Uppsala. Hade min syster bott kvar hade hon förmodligen haft en prenumeration på någon radikalare tidskrift, som med all sannolikhet retat upp våra föräldrar som röstade på det som då var ett borgerligt parti, Centerpartiet.

Att över huvud taget ha en annan politisk åsikt kom sällan på tal  hemma hos oss. Och kom det på tal så hade det gamla bondeförbundet ändå alltid rätt. På det sättet var det mycket enkelt att växa upp i vår familj. Det som avhandlades och beslutades på Centerstämman så blev det, vare sig man ville det eller ej, men rätt var det. Vanligt bondförnuft med andra ord.

Trots att Olof Palme ansågs ha mer fel än rätt, och  Torbjörn Fälldin var lika med vad som var rätt och riktigt, hade pappa utrustat familjens bibliotek  med ett bredare sortiment än vad man kunde förvänta sig av en man i försvarsställning. Bondepraktikan eller Kärnkraftens många frågetecken lyste med sin frånvaro i den här bokhyllan. På något sätt skulle tillgången till bildning vara bred, tyckte pappa. Läsning skulle helst vara något som var och en skulle välja efter egen individuell tycke och smak. Bland banden fanns därför både  Strindbergs Röda rummet och Giovanni Boccaccios Decamerone. Diktsamlingar fanns också. De var som jag minns det förvånande många, även om de främst utgjordes av pappas favoritpoeter Dan Andersson och Nils Ferlin. Jag tror inte att det fanns så många poetissor att tala om i den här samlingen dessvärre. Edith Södergran kanske var undantaget. Ändå kan jag idag tycka att mina föräldrars intentioner var något bättre än min egen generation, som ibland tycks sväva i någon sorts naiv förhoppning att barnen nog ” kommer upptäcka vad de tycker om på egen hand”. Eller ännu värre ” Man ska inte pracka på sina barn något de inte har bett om”.

Idag är jag tacksam över att mina föräldrars nyfikenhet på världen fanns manifesterad rent fysiskt  i lexikon, skönlitteratur och lyrik. Som en möjlighet, för både dem själva, men också för oss barn att förstå något av såväl livets alla paradoxer som dess skönhet och mystik. Men lika tacksam är jag över att båda mina föräldrar ville pracka på oss barn deras egen världsbild och inte någon annans. Att de tillkortakommanden och förluster de båda gjort i sina liv inte stannade vid ett navelskådande, som gör oss till fångar i den tid och den klass vi föds in i, utan att de hade modet att försöka se vad som fanns bortom deras egen horisont.

Jag tror det var därför jag såg fram emot varje nummer av Saxons lika mycket som mamma. Jag älskade den där stunden när tidningen damp ner i brevlådan och mamma bakat kärleksmums och gjort varm choklad. När vi bänkade oss vid köksbordet med fika och Saxons förunderliga värld mellan oss. Hur människors öden och äventyr fick oss båda att häpna medan vi läste och tittade på alla  foton;  ansikten av människor, levande och döda. Människor som försökt göra sitt bästa av sina eländiga liv, och vars försök också var våra stapplande till något som vi hoppades skulle bli lite bättre.

Hur mamma suckade och vände blad efter att ha läst den bedrövliga rubriken om hur illa det gick för verklighetens nybyggare i det avlägsna Minnesota. ” Så är livet , så mycket finns det där som vi inte styr över”

Idag tror jag min mamma ville förbereda mig på hur livet kan bli? Ibland något mycket bättre än man vågat hoppas, ibland inte alls som man trott. Att det inte gick att styra det besvärliga bråkiga livet. Och om något ändå visade sig  vara farligt så fanns det andra som hade gått igenom liknande saker. Och att det också var en sorts tröst, även om den var klen.

Pappa tyckte också om Saxons. Han läste tidningen i smyg när han inte trodde någon såg. När det fanns ett reportage som handlade om kriget var han särskilt intresserad. Som den Möp ( Militärt överintresserad person) han var brukade han lägga tidningen åt sidan och ta fram Bonniers tunga lexikon. Sanningen allltså.

” Nja, jag vet inte om det här stämmer i sin helhet. Det tycks saknas en pusselbit”

Det var viktigt att hålla sig till sanningen, tyckte pappa. Åtminstone hålla sig så nära som möjligt.

Nu när pappa är borta och mamma är kvar fortsätter böckerna att travas på varandra. För att snart vara 94 år fortsätter mamma att häpna och förundras över det märkvärdiga livet. Precis som både hon och pappa alltid har gjort. Deras ord kommer för mig då och då, som visdomsord för alla och envar.

” Så är livet, så mycket finns där som vi inte styr över”

Nja, jag vet inte om det här stämmer i sin helhet. Det tycks saknas en pusselbit”.

 

 

TEXT & FOTO av BJÖRN HOLMBERG