Varje dag ett bestämt klockslag. Nu vet vi. Eller nu ska vi snart få veta. Alla de som förvandlats till siffror. Som inte längre är med oss. Som blivit statistiskt underlag. Som förlorade i kampen mot ett osynligt virus.

Först var vi chockade. Hur kunde det gå så snabbt? Hur kunde det överhuvud taget ske? Sedan sjunker det in. Långsamt som sjukdomen själv. Lömsk och oberäknelig.

Det är när man vänjer sig det blir riktigt otäckt. När vi ser att klockan snart är slagen för Folkhälsomyndigheten och politiker att säga sitt. Om hur det ligger till. Om själva läget. Miljontals människor lyssnar uppmärksammat. 

Jag kommer att tänka på de som minns hur det var under kriget. Om hur en svensk alltid tiger. Hur beredskapen var god. Att vi fick ransoneringskort men att ingen svalt ihjäl.

“Vi märkte knappt av att det var krig. Visst talades det om hur vi skulle göra om kriget kom, men det kom ju aldrig. Det pågick någon annanstans, i ett Tyskland och i ett Europa som låg utanför vår horisont. Och på gården hade vi allt vi behövde, förutom att det var dyrt med kläder. Men mamma köpte rutiga tyger inne i stan som hon sydde klänningar av. Vi var fem hemmavarande systrar i olika åldrar, alla klädda i likadana klänningar. Jag har kort på det om du vill se? “

 

 

Mitt i allt elände kommer bilden på en känd programledare. Till och med statsministern ser sig tvungen att omnämna den tragiska bortgången. På sociala medier är det rykande aktuellt. På något sätt, mitt i detta kaos av olika känslor är det många som känner en märklig lättnad. 

Det påminner mycket om Aids-epidemin i slutet av 80-talet. Ingen kände någon som var sjuk. Det viskades i korridorer. Det kom larmrapporter om hur det skulle kunna bli om inte… om inte… om inte… Sedan trädde de fram. Bleka, avmagrade men stolta och med stadiga blickar på oss. Och som vi fick skämmas. Med all rätt.

Det utspelar sig här igen. Det sägs att under spanska sjukan ringde kyrkklockorna oavbrutet. Det skulle behövas nu också. Så att inte dessa tröttsamma siffror helt tar överhanden. Så att vi påminns om att alla dessa hemska siffror döljer tusentals individer som du och jag. Och att ingen med säkerhet kan säga att den går fri. 

Nyligen reste en av de män som påverkat mig mest iväg på en längre resa. Det var innan sjukdomen kom till New York. När budet kom var en av mina första tankar att det var en välsignelse att André slapp just den här dödsängeln. Som den Förintelseöverlevare han var hade det inte varit värdigt honom. Särskilt inte eftersom hans yrke som kemist och forskare bidrog till att det till slut kom bromsmediciner.

Samtidigt som vi marineras i alla rapporter, siffror, spekulationer, skräckscenarier skulle vi behöva en viktig påminnelse om människans helighet. Att alla landets kyrkklockor, vid samma tidpunkt som de dystra siffrorna presenteras kallt och cyniskt, klämtade. Hördes överallt som den motbild många kan behöva just nu. Det är inget överdrivet religiöst i en sådan manifestation. Inget exklusivt för just kristendomen. Det skulle i sin enkelhet och korthet vara den tysta minut vi borde hålla varje dag. 

Varför har ingen tänkt på det? Är det för att vi anses vara världens mest sekulariserade land? Har vi lyckats rationalisera bort det här med döden till slut? Till vilket pris?

Text av Björn Holmberg

Foto : ” Det gamla paret”  Kopparetsning av Björn Holmberg