Egentligen skulle alla behöva ha den syster jag har. Någon äldre och klokare och mer erfaren. Någon som kommer med de där kommentarerna och tankarna som antingen ställer allt på ända eller ställer allt tillrätta.

Och finns där ingen i din familj så finns kanske någon annan. En vän, en kompis som man känt sedan Hedenhös, som möblerar om och ställer bokhyllan där den ska stå.

När jag ringer min kära syster och beklagar mig över världens tillstånd säger hon precis de där sakerna som inte står att läsa i någon tidning. Och heller inte går att höra i någon nyhetssändning i radion eller tv.

– Det är ju självklart att vi inte kan fortsätta att bli allt fler på den här jorden, säger min syster tvärsäkert.

Jag lyssnar och tar in. Jo, det har hon ju rätt i. Men att bara acceptera sakernas tillstånd så där, hur tänker hon då?

– Innan Digerdöden bröt ut på 1300-talet var vi 1,2 miljoner lite drygt i Sverige. 270 år senare en bit in på 1500-talet när man gör en uppskattning är vi bara 639 000…. Det säger något om hur tidigare farsoter och pandemier begränsat mänskligheten att överbefolka jorden.

-Så du menar att det vi nu är med om är en sorts sanering ? Att Naturen eller Gud eller vad du vill kalla det tar bort oss som är överflödiga?

-Nja, jag vill ju själv inte bli ett spill, säger min syster och småskrattar lite.  Men ser man bakåt historiskt så finns ju tydliga exempel på hur vi tycks ha blundat för det faktum att sjukdomar varit lika effektiva som krig när det kommer till att begränsa befolkningsökningen. I vissa fall betydligt effektivare än när folk hetsas att slå ihjäl varann.

-Jag tänker på en vän som skrev på Facebook att hennes mormor som mycket ung fick spanska sjukan och överlevde. Min vän skrev att hon först nu ser vidden av denna överlevnad. Riktigt så verkar ju inte den pågående pandemin vi nu genomlever påverka kommande generationer, eftersom den främst är livshotande för äldre personer. Hur tänker du kring det?

-Den här sjukdomen begränsar ju oss som är äldre eller har underliggande sjukdomar. Och självklart lider jag som alla andra som inte kan ta emot besök eller besöka barn och barnbarn eller vänner. Men jag tänker också att det är en prövning och att man bör börja studera vår historia. Inte minst för att få perspektiv.

-Någon tröst finns ju knappast om man letar bakåt, protesterar jag .

-Nej, men vi kan få ett perspektiv på hur sjukdomar och pandemier påverkat tidigare generationer.

-Ja, på ett sätt är vi ju alla överlevare, inflikar jag. Tills något bevisar motsatsen.

 

Det finns mycket att säga om det vi just nu genomlever. Eller genomlider. Men också en del om allt positivt som kriser innebär. Utan kris ingen utveckling skulle man också kunna hårdra det i vissa fall.

Jag kommer osökt att tänka på min senaste utställning. En solig vårdag förra året i april. Jag ställde ut några verk som handlade om påskens budskap och om de där eviga existentiella frågorna vi alla bär på. Några verk hade namn  som “Vanitas” och anspelade på den konst som kyrkan sedan 1600-talet ansåg sedelärande. Just i en tid då kyrkan slets isär mellan katoliker och protestanter.

Få vet till exempel idag att denna blodiga kamp även utspelade sig i Sverige.

Hur som helst kom en man i 65-70-årsåldern framrusande mot mig med allt annat än någon charmoffensiv. Han ville veta varför allt jag målade var så dystert, så mörkt.

-Måste allt du gör vara så negativt? Mannen tittade på mig uppifrån och ner. Jag kände att nu var det något jag ställde till svars för, frågan var bara vad ?

Eftersom jag inte alls var förberedd på frågan , eller anklagelsen om man så vill, blev jag först lite ställd. Jag kom mig inte riktigt för att fråga vad mannen åsyftade. Vad hade han sett och vad hade han upplevt som föranledde denna reaktion?

Samtidigt blev jag lite sur, nästan lite förbannad, och tänkte att det inte var något att ens bry sig om. Att börja rabbla referenser inom bildkonsten var över huvud taget inte att tänka på, tänkte jag. Den här sortens gubbe har varken de kunskaperna eller det intresset, så varför ödsla vare sig tid eller energi.

Men något slog mig långt senare. Att det kanske var just den här personen som hade behövt komma på min utställning. Just den här fyrkantiga trista äldre revisorn i sina fula kläder från Dressman som var i behov av att tänka på något annat än sina nya golfklubbor.

För vilka gör man egentligen konst, vare sig det handlar om bildkonst, film, musik, litteratur, dans  …? Vilket berättigande har en kulturarbetare om inte just själva skapandet av konst är nog i sig?

Just den diskussionen kunde jag inte ge mig in i. Och den besvikne revisorn hade snabbt förlorat sig i ett mycket intressantare samtal än det jag kunde erbjuda. Snabbt som ögat var jag åter den ointressantaste människan på jorden. Något som alltid lugnar mig.

Däremot upptäckte jag nu, det vill säga nästan ett år senare, mitt i kaoset med pandemin, att det började poppa upp märkliga kommentarer när jag skrev om min oro. En för mig rätt vanlig svensk man hävde plötsligt ur sig att ” Du sprider så mycket negativt omkring dig att hälften vore nog”.

Pang! Där satt den. Jag som tidigare inte fått den sortens kritik blev plötsligt medveten om att det inte alls är de sköra äldre (eller de liksom jag själv med underliggande sjukdomar) som räds mörkret, svärtan, i tillvaron allra mest. I stället är de samma sorts män som med svettiga pannor står i teverutan och ska invagga hela folk i en någon sorts trygghet.

Att nå ut även till den sortens man med min konst blir det kanske en fortsättning på, vem vet?

 

Text av Björn Holmberg

Foto av Björn Holmberg ( verk av Björn Holmberg från Österlen /olja på duk , privat ägo)