Veckans tankegång: Sommarminnen från 60-talet…

Varje jul kom en stor chokladask från byggfirman som tillverkade de modulhus som pappa sålde. Köparna var sådana som han själv, det vill säga vanliga arbetare och lägre tjänstemän. Folk som folk var mest, som man sa på den tiden, det glada och obekymrade 60-talet.

Själv var jag för ung för att kunna hjälpa till med det praktiska arbetet med husen. Men min bror som var tio år äldre fick sitt första sommarjobb som ofrivillig snickare av pappa. Tillsammans åkte de runt i vår svarta Volvo Amazon medan jag och mamma njöt av att sitta och glo på ingenting.

Så här efteråt kan man ju tycka att det var orättvist. Min bror kan ju inte alltid ha haft det så  lätt med pappa som var känd för sina humörsvängningar. Det var bråttom när de färdiga hussektionerna kom lastade på stora lastbilar och släpptes av. Att samarbeta med pappa måste ha varit svårt för en tonåring som hellre ville lyssna på Rolling Stones och hänga med polarna.

En dag fick brorsan nog. Eller rättare sagt han kom inte upp ur sängen. Ryggen var paj. Och mamma som alltid ryckte ut till sina barns försvar spände ögonen i pappa och sa att nu gick det inte längre. Sagt och gjort, nu fick pappa hitta någon annan till jobbet. I stället skulle min bror putsa fönster på ett mentalsjukhus. Det var bättre för ryggen och bättre betalt dessutom.

Jag minns det här rätt tydligt eftersom min bror alltid hade så mycket att berätta om patienterna han träffade. Debatten om mentalsjukhusens vara eller icke vara var ett hett ämne politiskt och tidens budskap var frihet och alla människors rätt till sitt eget liv.

Jag satt storögd och lyssnade när min bror berättade. Att det fanns låsta avdelningar lät visserligen hemskt, men att höra om alla roliga kommentarer som patienterna fällde när min bror putsade på deras utsikter, fascinerade mig. Jag tror det var från den här tiden min bror också började läsa och skriva poesi.

Pappa tyckte också om poeter. Men medan min bror läste T S Eliot läste pappa helst något av Nils Ferlin eller Dan Andersson. Pappa kunde dikterna utantill. När han fick ett glas för mycket kunde han aldrig sluta deklamera dem. I början uppskattade vi alla hans förmåga att minnas allt så ordagrant. Men på småtimmarna lessnade mamma och sa skål en gång för mycket. När mamma skålade flera gånger, fastän hennes glas var urdrucket, visste pappa inte bara var klockan var slagen, han förstod också att hon inte ville höra en enda dikt till. Och så gick vi alla till sängs i något av de hus som pappa hade byggt åt oss.

Min bror läste sällan upp något av det han själv skrivit. Han tog på sig sina vadarstövlar och for upp till de forsande vattenfallen i stället. På morgonen kunde det ligga fiskhuvuden nere på bryggan. Och till middag hade mamma gjort sin berömda ugnsstekta fiskrätt med massvis med smör och dill.

 

Somrar kom och gick. Vi hade bara ett par grannar nära där vi hade våra fritidshus. Det var Jeffen  och Inga-Lisa. De hade köpt den gamla gula gården som låg närmast sjön. Mellan vårt lantställe och dem låg ett potatisland. Varje höst delades potatisen rättvist upp. Och när alla potatisar noggrant hittats och grävts upp skulle Jeffen alltid bjuda på en sup eller två.

Flaskan med renat var alltid öppnad när Jeffen kom över. Mamma sa att hon inte kunde förstå hur Inga-Lisa stod ut. Att Jeffen drack var allmänt känt. Något körkort hade inte Jeffen längre. Det hade han supit bort för länge sedan. Fick Jeffen för sig att han skulle tillbaka till stan fick han snällt be Inga-Lisa köra honom.

När Inga-Lisa åkte på bingo kunde man höra Jeffen ondgöra sig över äktenskapet. Nu är han igång igen, kunde pappa skratta, och öppna ett fönster så att vi riktigt kunde höra Jeffens långa klagosång. “Hur kunde någon vara så elak att  lämna sin man på det viset ? Vad gick åt fruntimren nuförtiden ?”

Jeffen var otröstlig fram till att han hörde Inga-Lisas lilla röda Folka köra upp på gårdsplanen. Då kom han utrusande som en tok i mörkret och överöste henne med förebråelser av alla möjliga slag, tills man kunde höra Inga-Lisa be honom fara åt helvete, och helst ännu längre bort. Jag tror det var första gången jag hörde ordet hora och andra fula ord. Och första gången jag hörde en man gråta så hjärtskärande att det gjorde ont i en själv.

En gång råkade jag komma in när Inga-Lisa satt och talade ut med mamma vid vårt köksbord. Jag smög in på mitt rum och satte örat mot dörren. Det måste ha varit den gången hon bestämde sig för att köra ut Jeffen för gott. Från och med nu får han bo i gästhuset, hörde jag Inga-Lisa säga med klar röst, medan mamma mumlade något ohörbart i bakgrunden.

Efter det fick stackars Jeffen bara komma in när han var nykter. Och efter det kände både mamma och jag till allt hemskt som hade hänt Jeffen när han var barn.

Inga-Lisa huserade därefter själv i det stora gula huset. Dottern Ann-Katarin kom visserligen på besök men bara om Inga-Lisa hade ringt i förväg och sagt att hennes pappa lovat att hålla sig nykter.

Med åren blev Jeffens drickande allt värre. Mamma sa att det var som om han var en hund, eftersom han inte brydde sig om ifall någon såg honom när han stod och pissade på vinbärsbuskarna. Och när Inga-Lisa gjorde paj på de röda bären tog mamma bara en liten bit. Själv sa jag att jag inte var hungrig. Inga-Lisa tittade förvånat på min magra pojkkropp och envisades med att truga i mig något annat som jag heller inte ville äta.

Äsch, sa pappa. Du vet väl att det där är den bästa växtnäringen man kan tänka sig. Och så smög han själv ut på nätterna och kissade på våra egna vinbärsbuskar.

I slutet av sommaren kom skyfallen som sköljde hela landskapet rent. Jag och mamma plockade litervis av vinbären. Solen lyste ofta över vårt sommarställe. Mamma kokade sylt och saft och fortsatte med det upp i åren. Vid 93 års ålder gör hon det fortfarande.

 

När jag började i första klass tyckte jag att de andra barnen betedde sig underligt. Jag förstod inte att det var jag som var annorlunda, eftersom jag knappt hade umgåtts med några andra barn. På lantstället fanns inga andra ungar, bara en äldre kille som jag var lite rädd för. Han körde moppe, rökte och svor. Ibland hade han en tjej med sig som skrattade förtjust åt allt  han sa.

En gång tog han tag i min arm och böjde den bakåt så att det kändes som om den skulle gå av. Jag fick ont i armen väldigt länge men vågade inte berätta vad som hänt. Inte ens för min gula nalle som jag fått i femårspresent, den som jag nästan slickat bort öronen på. Ingen fick veta. Kanske var det mitt eget fel ?

Jag lärde mig tidigt att undvika äldre pojkar. Men jag ville ändå veta mer om de riktigt vuxna. Därför gömde jag mig. Ofta under ett bord om  bordsduken hängde ner och dolde mig ordentligt. Det var spännande att lyssna på allt som de vuxna hade att tala om. Tills någon råkade slå till mig med en fot och förvånat lyfte på duken. Åh, sitter du här, vad gör du här ? Då brukade mamma dra fram mig och säga åt mig att gå in på mitt rum.

Att börja ettan var något av det svåraste jag gjort. Jag tycker fortfarande det. Att umgås med andra barn hela dagarna var en enda lång plåga. Och rasterna var värst. Att leka kändes så meningslöst när man hade så mycket att fundera över. Men till slut började jag också att leka. Och teckna. Och måla. Och skriva och lära mig räkna och läsa. Till och med uppskatta samvaron med andra barn.

 

Det mesta av skolans första minnen är slängda nu. All den lärolitteratur jag haft med mig sedan ettan upp till gymnasium hivades iväg när mamma sa att hon måste börja dödstäda. Men innan jag åkte iväg för att kasta kartongerna tyckte hon att jag skulle titta i dem en sista gång. Det kan ju finnas något som du vill ha kvar.

Och det hade hon rätt i. Det fanns faktiskt något jag ville ha kvar. En liten teckning från något som måste ha varit från en av de första teckningslektionerna. På baksidan av teckningen står det : ” När jag blir stor vill jag bo i ett hus vid havet med hundar”Undertecknat med mitt namn och klass 1 A.

Lite rörd blev jag av att hitta detta bevis på att vi många gånger föds rätt så färdigbakade. Sedan går det förstås en herrans massa år till ingen nytta också. Men stort sett är allting redan klart när vi kommer ut i den här världen. Är inte det fantastiskt?

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg

 

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

2 kommentarer

  1. Jeanette

    Åhhhh så fint skrivet, jag ser det framför mig, 60-talet var en fin tid…… och slutet gott, du bor ju i ett hus vid havet med hundar, fantastiskt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *