DET ÄR INTE alltid man bestämmer. När Britt anförtror mig surdegen är det ungefär som att ta hand om ett barn. 

” Nu har du ett ansvar för det här”, förklarar Britt och ser allvarlig ut.  ” Det är som att ha en baby, den ska matas och vattnas, och om den dör är det ditt eget fel, ingen annans.”

Britt ska åka till Afrika och surdegen är därmed inte någon prioritet. Det är däremot vilka kläder hon ska packa ner.

” Det är ett kristet land, så jag behöver inte tänka på att jag måste täcka mig”, säger Britt och ser förväntansfullt ut. Jag förstår henne. Det är rätt tid att förflytta sig. Om inte till den afrikanska värmen så till någon annan plats, var som helst, bara det blir någon annanstans.

Så här års kan till och med Åmål eller Säffle verka tillräckligt exotiskt. Här på det fagra Österlen har vi det ungefär som på Östermalm. De som har råd ger sig av. Vi fattigare stannar kvar. Ser ut över en leråker allt blötare för varje skyfall.

Platser som Österlen, Fårö eller Vaxholm har sina mörka sidor när ingen ser på. Det är då vi som envist försöker upprätthålla platsernas mytomspunna status tiger still. Vi kanske säger att det blåser lite grann. Eller så erkänner vi kanske att det inte alltid är så jävla kul i sommarparadiset off season .

DET ÄR DÅ man faktiskt kan glädjas över att få ta över en surdeg. Se den svälla till oigenkännlighet. Därefter låta sig klistras fast vid dess självhäftande degklump som ett plåster. Se både sig själv och halva köksinredningen färgas in av den grå intressanta substansen. Inte helt olik hjärnsubstans faktiskt.

Det här har förstås Britt ingen som helst erfarenhet av. Som den erfarna surdegsbakerska hon är här i byn vet hon förstås hur en surdeg ska tas. För övrigt är Britt den typ av kvinna som klarar av att både driva sommarrestaurang och vara nöjesprofil och en av byns drivkrafter. Det går inte att bo i den här byn utan att ha avnjutit hennes matlagningskonst eller bakverk.  Så är det bara.

Britt har dock alltför höga tankar om min förmåga att handha den surdeg hon så snällt anförtrott mig att göra något av. Jag tror att hon tror att jag har hennes talang när det kommer till att ta hand om den.  Så jag tar uppgiften ändå på allvar. Men jag har glömt hur mycket jag ska mata den. Framför allt har jag glömt hur mycket vatten den ska ha.

Jag läser mig till hur en surdeg ska kännas. Googlar mig fram. Sedan drömmer jag att den dör, surdegen. Den kan ju det tydligen. Men på fjärde dagen flyter den äntligen upp. Jo , den ska flyta när den är färdig. Och resten är historia…

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg