Hon heter Britta och bor numera högst upp i ett nybyggt trevåningshus i en mellanstor svensk stad. En gång i tiden ägde hon en grosshandlarvilla i skärgården och en taxirörelse som hon drev tillsammans med sin man fram till att han drabbades av en obotlig njursjukdom. Efter mannens död drev hon företaget på egen hand fram till pensionen vid 70 plus. Britta räknar sig som en av landets många fattigpensionärer och hennes hyra ligger skyhögt över hennes budget. 

Vi ringer varandra en gång i veckan. Mycket lite händer i Brittas liv och detsamma gäller även mig. Just därför finns det så mycket att tala om. Visst låter det knäppt? Men så är det.

Jag vet ingen som kan hitta så många samtalsämnen som Britta. Hennes berättelser sorteras tyvärr in under det som går lite under den berömda radarn och många stannar inte ens upp inför hennes udda existens.

Men den som ger sig tid att lyssna  kommer upptäcka att den värld hon lever i har många dimensioner som de flesta helst undviker. Brittas värld är betydligt större än hur de flesta av oss har det skulle man till och med kunna påstå.

Uppe bland trädkronorna i Brittas alldeles för dyra hyrestvåa har Britta en fantastisk utsikt över havet. Hennes huvudsakliga sällskap utgörs av fåglarna, något hennes sura granne under ofta påpekar för henne.

” De skiter “, gastar grannen, en man i Brittas egen ålder( 80 plus)

” Det gör du också”, ropar Britta glatt tillbaka.

Grannen har ingen humor. Och ännu värre, han tycker varken om fåglar eller hundar. Han tycker nog inte ens om människor tror Britta. Deras enda kontakt är genom kuvöserna, som Britta kallar de inglasade balkongerna.

” Jag tror han är sur för att han egentligen hade tecknat sig för den här lägenheten och sen inte fick den”, berättar Britta.

Britta får efter grannens klagomål mata fåglarna i smyg. Det har hyresvärden bestämt. En sanitär olägenhet, stod det i den skrivelse som gick ut till hyresgästerna. Mer eller mindre riktad till Britta tror Britta.

Tja, vad ska man säga? ” suckar Britta. ” De har ju all rätt att förbjuda en gammal dam att mata fåglarna. Men de kan inte förbjuda mig att tappa saker. Med alla mina sjukdomar har jag ingen balans att tala om. Och det vet måsarna. Så fort jag tappar en smula är de där. Det kan jag väl ändå inte lastas för?”

Brittas liv i en taxi är en sorts roman. Jag har hört vissa berättelser flera gånger. Ibland tillkommer det nya historier, sådana jag inte hört eller glömt bort. Den viktigaste glömmer jag aldrig.

Det är den körning Britta fick en varm sommardag. En dag som alla andra men som visade sig bli något Britta aldrig kan glömma.

Taxi, var god dröj

” Jag hade egentligen tänkt åka hem för att byta kläder. Jag hade jobbat halva natten och var dödstrött. Värmen och hettan i bilen höll på att ta kål på mig den där dan. Via radion hörde jag att trafiken dessutom stod stilla på grund av vägarbeten och en mindre olycka. Det var då han klev in i taxin. Mannen som ville åka till kyrkogården.

Jag minns att jag höll lite koll på honom genom backspegeln. Luttrad som jag var ville jag inte bli utsatt för ännu ett rånförsök. Han måste ha märkt att jag iakttog honom. En kort stund möttes våra blickar. Jag slappnade av. Det är på ögonen man ser farligheten hos kunder man plockar upp. Mannens ögon såg mest sorgsna ut. Inte sorgsna på det där vanliga viset som folk kan uppvisa. Nej, det var fråga om något djupare än så. Jag kände inte igen vad det var. Men otäckt? Nej, en sån sorgsenhet är inte otäck, det är sorg, obeskrivlig sorg.

Jag visste ju att han hade beställt resan till kyrkogården. Tankarna rusade genom mitt huvud. Var det till ett bröllop mannen skulle kanske? Nej, förmodligen en begravning. Ja, såvida han inte blivit dumpad förstås och smärtsamt skulle återse sitt livs kärlek gå förlorad till en rival. 

Värmen dämpades något när vi närmade oss den lummiga parkeringen vid kyrkogården. Jag stannade bilen och satt mig för att vänta på betalningen när jag genom bruset från luftkonditioneringen hörde honom säga något till  mig.

 Förlåt, sa jag. Vad säger du ? 

Skulle du kunna tänka dig att följa med mig med blommorna?

Jag kastade en blick på blombuketten. Jag minns att den var enorm och lite gräll. Inte precis den typ av blommor man brukar ha med sig till varken ett bröllop eller en begravning. Ändå kände jag att det var något med de där blommorna som skulle komma att förklara något för mig. 

Normalt hade jag genast kastat ut kunden efter att jag fått betalt. Herregud, vilken fråga! Men så möttes våra blickar igen. Den här gången hade jag vänt mig om och vi såg rätt på varann. Det fanns en bedjan i blicken tillsammans med sorgsenheten. 

Bara till graven, sen får du köra mig tillbaka, hörde jag mannen säga med tyst röst.

Jag är inte riktigt klok, tänkte jag där jag gick någon meter bakom honom på den välkrattade grusgången som kantades av gravstenarna och korsen. Vem av kollegorna skulle följa med en främling , en kund, till en grav? Jag kunde vid det här tillfället inte tänka mig en enda av de jag hade anställda som skulle göra något så dumt. Ändå var jag inte det minsta rädd. Tvärtom, jag var fullkomligt lugn. Det var som att det jag var på väg att göra inte hade med mig att göra. Jag råkade bara befinna mig där tillsammans med mannen som jag inte visste något om, vars händer höll ett krampaktigt grepp om blommorna. Den bukett han snart skulle lägga på den grav som var hans slutdestination för taxiresan.

Det behövdes faktiskt inga ord. Det räckte att jag läste inskriptionen på gravstenen. En kvinna, jämngammal med min dotter. Fyra barn i olika åldrar men döda samma dag som mamman. Tolv, sju, tre och ett år gamla.

Genom mannens tårar hörde jag ett förlåt. Eftersom jag inte förstod blev jag till slut tvungen att ställa frågan. Hur?

Den som upplevt något liknande vet att inget efter blir sig likt. Ingen människa kan återgå till sitt arbete efter en sådan händelse till exempel. Jag minns knappt hur jag tog mig hem. Och ännu mindre hur jag orkade köra honom tillbaka.

Det var för svårt att ta in. Hur sjukdomen hade förvandlat honom. Hur han inte mindes just den där dan. En sommardag, precis lika varm och blomstrande som nu. Barnen som hade glatt sig åt att pappa skulle komma hem efter den långa tiden på sjukhuset. Inlåsningen. De glömda nycklarna. Rymningen. Hallucinationerna. 

Han hade fått allt berättat för sig i etapper. I början hade han varit övertygad om att någon annan gjort det. 

Jag vet inte hur länge vi blev kvar. När vi skulle resa oss och gå upptäckte vi att vi hade trampat ner nästan alla blommorna. Jord på våra kläder, snor och svett och tårar. Han darrade. Jag darrade. Vi gick darrande tillbaka där taxin stod. 

Jag glömmer det aldrig. Den där heta sommardagen som gjorde mig mänsklig. Kan du begripa det? Mänsklig. Du förstår, jag kände nog för första gången i mitt liv en ren oförvanskad kärlek till en helt främmande människa. En kärlek så olik den vi känner till de som står oss nära eller de vi blir förälskade i. Det var som att jag befann mig i den stora sorgens famn och att det som skedde var oåterkalleligt. 

Jag glömmer det aldrig…”

 

 

Text av Björn Holmberg

Foto : Johannes Krasser/  Pixabay