Hon ska fylla 94 år. Bor ensam i huset. Trädgården som är för stor att sköta. Snöröjningen som inte alltid fungerar. Hemtjänsten som hon avsagt sig. Ordet skör är minst passande. Envis däremot säger en del.

– Ingen av er har tid, säger hon vresigt, och pekar uppfordrande på det slitna fotoalbumet.

-Jo, säger jag dröjande, nu har jag tid.

Så vi sätter oss och tittar på fotografierna. Ansikten på de för länge sedan döda släktingarna.

-Lisa. Det där är faster Lisa.

Hon pekar på kvinnan längts ut till vänster på bilden.

-Ja, jag vet, säger jag och suckar. Du menar hon med sömnsjukan eller hur?

Mamma nickar.

-Vilka är de andra ?

Mamma förklarar vilka personerna är. Det är förutom faster Lisa, Farmodern, Lisas son Ivar, farbrodern Nils, Farfadern och Elias.

-Det sista namnet känner jag igen, säger jag. Elias, det är väl han som står längst till höger en bit bort från de andra? Var det inte han som gifte sig med den där kvinnan på cykeln?

Mamma tittar upp för en stund. Hennes ögon är plötsligt klara, håret kritvitt, blicken stadig.

-Hon var konstnärinna. Hon skrev också. Satt inne på kammaren hela dagarna medan Elias den stackarn fick sköta allt annat.  Det är en sorglig historia. Hon var en hemsk människa den där maran.

-Men kom hon verkligen på en cykel och han föll så för henne?

-Jag var där när de träffades. Hon hade bestämt sig för Elias och så blev det.

-Så blev det, hur menar du?

-Han var kuvad från första stund. Jag minns hur hon till och med missunnade honom maten. Hur han satt och smackade och mumsade på något och hon gav honom en blick.

-Vilken blick?

-Lika bra att jag går ut i laggårn, kunde han säga.

-Och så gick han ut?

-Så gick han ut.

 

Så länge jag kan minnas har jag hört om den här familjen, tänker jag. Fastern som hamnade på Frösö mentalsjukhus. Farfadern som de lade på lit de parad, Farmodern som fördelade jorden orättvist mellan de åtta bröderna. Hur en av pojkarna dog ung i det som måste ha varit Spanskan. Katrina, systern som for till Amerika och blev förmögen. Dyrbara presenter, vackra kläder som skickades hem vid födelsedagar och jul.

Och så kvinnan utan namn. Hon som fick heta ” Konstnärinna på cykel”. Hon som tog farbror Elias med en sådan storm att han fann sig i vad som helst, bara hon inte cyklade vidare.

Jag sneglar på mamma. Ser att hennes blick flyttat in i bilden. Tänker att tiden krymper med åldern. Att tid som begrepp blir ointressant.

-Var fanns du i allt det här?

-Ja men vi småflickor blev ju tillsagda att ro över älven till farfars och hjälpa till. Knappt hade man kommit innanför dörren så var det något man var tvungen att göra. Men rädd var man förstås för Lisa när hon inte var på humör. Då kunde hon få för sig att hon skulle klippa av oss håret.

-Va? Klippte hon av er håret?

-Ja, när vi hörde hennes steg i trappan fick vi skynda oss ut. Annars kunde hon hålla fast en och sätta en kastrull på huvudet medan hon klippte runt.

-Så ni småflickor fick alla likadana frisyrer?

-Ja, men sen gick det inte längre att ha henne hemma. Hon blev sämre med tiden, fick allt tokigare infall.

-Varför blev hon som hon blev? Och Ivar, hennes son? Vem var pappan?

-Hon fick sömnsjukan sedan hon blivit lämnad av en skollärare.

-En skollärare? Var det också någon som kom på cykel? frågar jag skämtsamt.

Mamma tänker efter.

-Nej, han kom med bil. Men han tog bussen när han for. Jag tror bilen blev kvar på gården och att någon av bröderna lade beslag på den.

-Så Lisa fick sömnsjuka och blev gravid med Ivar. Och skolläraren for sin kos?

-Precis, säger mamma och slår igen fotoalbumet. Men Ivar gick det bättre för. Jag tyckte om Ivar, han sa så roliga saker.

-Herregud, här finns nog material till en hel roman.

-Kunde jag skriva skulle jag ha skrivit en bok för länge sedan, säger mamma och suckar.

-Vill du inte ha en kopp te innan du går och lägger dig? Kamomillte, det sover man bra på.

-Med honung då i så fall.

-Med honung. Självklart med honung.

 

TEXT av Björn Holmberg

FOTO: Privat