Alla människor bär på hemligheter. Vissa hemligheter går att med tiden avslöja, andra måste stanna där de hör hemma, i mörkret. När pappa dog var hans hemligheter lite som att öppna Pandoras ask. De var många fler än vi hade anat. Garderoben rätt full om jag ska vara ärlig. Det som rasade ner från hyllorna var tungt att plocka upp. Och några av hans hemligheter vet jag inte ens om jag vill avslöja. Pappa är älskad ändå. Som han var. Med sina fel och brister, precis som alla andra, som du och jag.

Med tiden får saker sina rätta namn. Det vi lagt ner stor energi på att försöka dölja kommer fram i ljuset. Som 60-talist, uppvuxen i en brytningspunkt, vet jag exempelvis något om en tid de flesta unga idag skulle kalla “historia”. För oss som var med blir däremot det vi upplevde ofta förstärkt av den ocean av tid som ligger mellan ett då och ett nu. För oss har det vi varit med om inget med historiebeskrivningen att göra. Vi var ju där! Det var inget konstigt. Det som är konstigt är hur det nu beskrivs kan vi däremot tycka.  ” Nej, nej, nej, såå var det inte alls”  kan jag höra mig själv säga. ” Så här var det…”

Doft, smak och sinnenas upplevelser tar oss ofta tillbaka i tiden. Den franske författaren Marcel Proust har beskrivit fenomenet mästerligt i sina romaner. En viss kaka återkommer i hans minnesanteckningar och har betydelse för vad han kommer ihåg i  ” På spaning efter den tid som flytt”.

Pappa tillhörde till skillnad mot författaren Proust till de personer som levde mycket mer i nuet än i det förgångna. När han blev äldre och sjuk och inte tyckte det pågående livet var lika intressant kunde han glimtvis berätta något om den tid som flytt. Men bara korta sekvenser. Sedan lades locket på. Hans liv blev ett pussel där vi, hans barn, ofta försökte lägga ihop de få pusselbitar vi hade. Ett pussel som aldrig blir klart inser jag nu.

Ändå, är det så viktigt? Mitt eget liv är ju också ett virrvarr av händelser och skeenden som jag valt att hemlighålla enligt devisen ” Det man inte vet har man heller inget ont av “.

Men ibland är det riktigt skönt att berätta. Jag märker det mer och mer bland vänner som är jämngamla eller äldre än jag själv. Det är som att själen måste renas en smula. Som att den där storstädningen gör att solen når in och vi blir något mer verkliga och synliga för varandra.

Det är där musiken liksom smak och doftupplevelser kan hjälpa till. Föra oss tillbaka. Tiden då det hände. Det som skulle komma att forma oss, förändra oss, ge oss de där ärren, men även de där vackra dragen vi fått. Ibland den där sorgen i ögonen. Ibland den där svikten i stegen och skutten vi tar.

En hemlighet jag burit på rätt länge är att det händer att jag dansar och sjunger till någon av Madonnas många hits. En favorit är ” Holiday” från 1983. Det ser förmodligen rätt komiskt ut. Nu är det ingen hemlighet längre. Det är däremot den bakomliggande historien till varför just “Holiday”. Kanske borde jag avslöja också det någon gång…?

 

TEXT & FOTO av Björn Holmberg