Veckans tankegång: Vanitas

Den riktiga höststormen låter vänta på sig. Den som svepte in häromnatten var bara en förvarning. Ändå lyckades vinden riva ner de sista äpplena, de som krampaktigt hållit sig kvar i tron att de skulle slippa bli fallfrukt

Och några arroganta grenar tog också blåsten. För att inte tala om alla lättvindiga löv som nu täcker marken. 

Allt pekar på att vi är på väg in i förgänglighetens tid. Vanitas. 

Fast det latinska begreppet Vanitas betyder egentligen inte förgänglighet utan snarare fåfänglighet eller tomhet.

 Förgänglighet står i stället för något som är flyktigt, hastigt övergående eller snabbt flyende. En vinter är i vissa fall sådan, den går över, trots att man misströstar när snön faller i april.

När Britta ringer vill hon knappast höra om mina Vanitasmotiv. Själv målar hon i akvarell och ska just kasta sig över några träd, som först ska skissas för att sedan övergå till en målning. Men vi talar ändå om tomhet den här gången. 

– När jag inte har hunden känns det för ensamt, suckar Britta. Nu har jag inte haft hunden på flera dagar och då är det tomt.

Britta tycker att livet blivit lite av en berg och dalbana nu sedan hon blivit en bra bit över åttio.

Tänk att jag har blivit så här gammal. Det gick alldeles för snabbt.

Jag håller med henne. Jag tycker att jag nyss bara var fyrtioåtta och vips inser jag att jag i stället blivit femtiosju. 

Så där är livet. Det är bara när man är fjorton som livet går så där oändligt långsamt. Som om siffran femton var ouppnåelig. Eller de där åren man gick och väntade på att man skulle bli tjugo så man kunde köpa ut på Systemet. Då var man nitton väldigt länge. Alltför länge.

-Jag har ändå skaffat den där Facebook, upplyser Britta. Trots att jag är gammal. 

– Det är ju bra, säger jag uppmuntrande.

Nja, jag vet inte det. Är det inte lite fånigt ?

Hur menar du ? 

– Jag förstår inte vad det är för vits med att inte leva i nuet. Alla måltider som ska fotograferas, alla människor som plötsligt måste synas på bild bara för att de råkar spendera en kväll tillsammans. Och så alla kommentarer och såna där lajks eller vad det heter.

– Det är nutidens statusmarkörer vet du, förklarar jag tålmodigt. Människor har väl förresten alltid velat berätta om vilka de känner och vad de gör och vart de reser. För att inte tala om allt vi människor vill visa upp, allt ifrån små söta barn till kattungar och vackra hem.

Britta håller med. Ändå känns det främmande att plötsligt vara en del av det här med sociala medier.

– Jag har i alla fall lagt ut en bild från min terrass. Så länge. Får se om det blir något mer.

 

Varje gång jag avslutat ett samtal med Britta blir jag alltid lite full i skratt. Britta lyckas alltid skruva till det på något vis. Som när vi kommer in på det här med förgängligheten eller tomheten i tillvaron.

Britta berättar att hon känner igen vissa fåglar. Alltså inte vilken art de råkar tillhöra utan vilka de är som individer. Eller att hennes kaktusblomma mycket väl kan ha känslor.

Det finns liv i det som många tror är tomt. Tomt prat kan även innehålla ett och annat matnyttigt, säger Britta och dundrar in i ämnet på sitt typiska Brittavis. 

I vanliga fall brukar jag inte vilja falla in sådana tankegångar men med Britta går det av bara farten. Kanske därför att hon lyckas få det osannolika att låta en smula sannolikt trots allt.

När jag på kvällen sedan ser ett gammalt avsnitt av den amerikanska komediserien ” Vänner” ; där Phoebe ( en sorts själsfrände till Britta) lyckas få doktoranden Ross att vackla i sin övertygelse kring evolutionsteorin, får jag ännu en gång ett gott skratt. Igenkännandets garv.

 

Oavsett om vi nu tror på kaktusblommans sårbarhet eller fåglars inre liv är det påtagligt ofta vi slås av hur lika människors egna livberättelser är. Åtminstone när det kommer till upplevelsen av de existentiella frågorna. 

Ingen kan förklara livet, kärleken eller döden. Hur mycket vi än försöker kommer vi ändå inte ha bättre svar än den femåring vi en gång var.

Det kunde inte heller den kalvinistiska kyrkans maktfullkomlighet som på 1600-talet mer eller mindre förbjöd dåtidens konstnärer att verka fritt. 

En bortglömd men viktig händelse där konst, politik och religiös fanatism korsar varandra.

I stället för att konstnären skulle illustrera de bibliska berättelserna var de hänvisade till att måla sedelärande stilleben, vars syfte främst var att påminna om livets förgänglighet. Själva motsatsen till det ” Carpe diem” som hotade de nya ideer inom tro och vetande som ledde till splittringen mellan den protestantiska och den katolska kyrkan.

Men Vanitasmotiven manar också till eftertanke om bestående värden,  och kan därför med moderna ögon omtolkas. I en tid där vissa värden är på väg att upplösas, eller hotas att minska i betydelse, finns onekligen behovet av upprättelse.

En form av “värdeminskning” sker exempelvis gradvis i synen på människor som lever i olika former av utanförskap. Ett sådant utanförskap är åldrandet.Men det kan lika gärna handla om att man blivit ensam eller plötsligt sjuk. Utanförskapet har inga tydliga gränser idag. Vem som helst kan hamna där. 

Det är lätt att tro att vår samtid är betydligt mer tillåtande än andra epoker. Och till viss del är den också det. Men när vi gör vissa jämförelser, när vi dimper ner i såväl litteraturen, politiken som i konsthistorien, visar det sig att något visserligen förändras till det bättre, men att något annat samtidigt blir sämre.

-Jag är snart helt osynlig, säger Britta. Ibland tror jag att ingen, absolut ingen , ser mig. Inte ens när jag går in i hissen med hunden. Men jag fortsätter leva mitt liv, jag kan inget annat. Och det finns vissa glädjeämnen. Som att jag funderar på hur färgerna kommer blanda sig med varandra när jag ska måla de där träden. Och så tycker jag om att du ser mig, förlåt, att du hör mig. Att jag kan tala med dig om vad som helst.

 

Text & Foto : Björn Holmberg

 

 

…………………………………………………………………………………………………………………………………… 

 

Om Vanitasmotivet

Vanitasmotivet kan ses både som en upplysning, en förmaning och en tröst. Ursprungligen tillkom just dessa motiv när kyrkan slets isär mellan protestanter och katoliker. Den kalvinistiska kyrkan insåg att konsten kunde tjäna ett helt nytt och oprövat syfte, nämligen sedelärande. Och eftersom kyrkan var den tidens största arbetsgivare för bildkonsten fanns det för de flesta målare inget val. 

” Vanitas”  olja på trä av Björn Holmberg

Samtidigt började allt fler av 1600-talets bildkonstnärer i ren protest försiktigt utveckla ett eget kodspråk rätt i ansiktet på kyrkans maktmänniskor. Genom att smyga in symboler, inte minst för förbjuden sexualitet ( som exempelvis körsbäret som symbol för kvinnlig lust)  kunde konsten ändå verka underjordiskt.

Vanitasmotiven fick så många bottnar, hemligheter, att de inte längre enbart kunde uppfattas som pekpinnar, utan snarare som mystiska pussel. Ingångarna till bilden kunde plötsligt bli oändligt många. Och så komplicerade att många konstvetare också i modern tid tvistar om tolkningarna i olika stilleben.

Harmen Stee nwijck ( 1612-1656)

Genom historien har de som haft makt och inflytande försökt använda sig av konsten. Just för att tillförskansa sig mer makt. Eller för att behålla makten. Men trots att Vanitasmotivet var ämnat att verka så starkt moraliserande blir bilderna alltså paradoxalt en källa till såväl mysticism som symbolism. 

Balthasar van der Ast ” Still life”

Vanitas stillebenets spännande historia går att omtolka också till vår tid. Även idag finns behovet av att uttrycka något mellan raderna. Och trots att de religiösa påbuden inte hindrar oss på samma sätt numera, befinner vi oss alla mer eller mindre i en allt mer polariserande åsiktskorridor. 

 

Björn Holmberg

( Konstfoton hämtade från fria Wikipedia)

 

 

 

 

 

 

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

1 kommentar

  1. suzanne sodergren

    Ännu en innerlig underbar läsning🙏
    ❤️

Lämna ett svar till suzanne sodergren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *