Vad gömmer det stora livet som det lilla livet inte har ? Och vice versa. Frågan har stötts och blötts på otaliga vis, inte minst i litteraturen eller i filmer som exempelvis den smått klassiska ” Masjävlar” ( 2004)

I filmen finns en komisk scen där lillasyster Mia frustrerat frågar sina två äldre medelålders systrar om de överhuvud taget har en aning om vad hon jobbar med i storstan. ” Klart vi vet”, säger storasystrarna i kör, “du jobbar med daaaata”.

Det är lätt att skratta åt de hemmavarande storasystrarnas brist på förståelse och avundsjuka på Mias val att lämna sin hembygd. Lätt att misstänkliggöra de som blivit kvar på landet och tro att det är brist på ambition eller bekvämlighet som gör att man väljer att bo kvar.

Men sällan är stora och livsavgörande beslut enkla. Det är varken lätt att stanna på landsbygden, eller att byta identitet och bli stadsbo. Båda valen kräver att vi omdefinierar oss på en rad punkter. Blir man kvar i sin hembygd måste man, precis som man gör i den urbana miljön, hitta försörjning och bostad, vilket inte alltid är lätt att kombinera på orter där huspriserna rasat i höjden.

Inte heller är karriärmöjligheterna eller äktenskapsmarknaden lika stor på mindre orter som i stan. Och flyttar man måste man vara bra på att bygga upp nya nätverk och vilja ingå i en helt ny gemenskap med andra sociala koder och mer eller mindre svårfångade statusmarkörer. En vilja att “erövra världen” ligger onekligen för den som dras till de möjligheter och den spänning som finns i stadens rum. Att bo och verka i stan kan  just därför på många sätt verka betydligt mer utvecklande än att trampa runt i gamla fotspår, men frågan är om det verkligen är det ?

I Maria Bloms film “Masjävlar”ges inga enkla svar på den frågan. I filmen beskrivs i stället hur det där med identitet förföljer oss. Att vi egentligen kan göra vilken klass och karriärresa som helst men att vi ändå förblir påverkade av den miljö och de människor vi växer upp med.  Det går att fysiskt lämna en plats men det är inte säkert att behovet av den försvinner. Behovet behöver visserligen inte betyda att man nödvändigtvis vill tillbaka till den lilla byn eller orten på heltid. Det kan kanske räcka med ett fritidsboende vid semestern och ledigheten. Men det intressanta är att vi i många fall blir så präglade av vår uppväxtmiljö att tanken på ett återvändande eller återknytande kan komma att kännas fullkomligt nödvändigt.

Just detta valår är det glädjande nog plötsligt som att många politiska ledare börjat tala om oss som på ett eller annat sätt blivit (eller vill bli ) ett landsbygdens folk.  Kanske beror det på att vi fått så många ledande partiledare som har erfarenhet av vad det innebär att leva utanför storstadsregionerna ? Den här gången känns det i alla fall som att också landsbygdens behov av fungerande infrastruktur tas mer på allvar. Vi som valt att bo på landsbygden är också att räkna med. Det måste kunna fungera även för oss, såväl rotade lantisar som återvändare och nybyggare.

Det finns trots många förbättringar, inte minst av utlokaliserade företag och statliga verk som gett arbetstillfällen på mindre orter, fortfarande mycket att göra. Delar av landet som är så kraftigt eftersatt, inte minst när det kommer till vägförbindelser och kommunikationer, att det nästan är omöjligt att flytta dit. Möjligheten att hitta jobb är långt ifrån det enda som kan bli en utmaning för den som planerar bosätta sig på släktgården eller i det nyinköpta torpet. Människor måste kunna ha kontakt med andra . Inte bli isolerade i sina små skenbara “idyller”.

Även om det snackas vitt och brett från både höger och vänster om ett Sverige som ska hålla ihop ligger visionerna ännu långt ifrån verkligheten. Längtan till ett liv på landsbygden förblir många gånger en omöjlig dröm för många. Det behövs betydligt mer politiska satsningar och målinriktade strategier för att landsbygden ska blomstra på riktigt. Den enormt starka urbaniseringen som skett de senaste hundra åren har ju inte bara dränerat stora landsdelar rent fysiskt på befolkningen, det har även lämnat en tomhet i många människor. Både hos de som stannat och de som gett sig av. Vi som söker oss tillbaka till livet på landet har många gånger tagit den känslan på allvar. Vi har lyckats göra något åt den, vi har blivit de nya grönavågarna. Det borde fler kunna bli.

I slutscenen av filmen Masjävlar återvänder huvudpersonen Mia till storstadens karriär och bostadsrättsliv som ung singeltjej. Men precis innan hon sätter sig i bilen för att påbörja den långa resan till huvudstaden påminns hon av en tidigare granne om hur fridfullt det är med naturen inpå knuten. Mia lyssnar till tystnaden och vänder längtansfullt blicken mot sjön och de blå bergen i fjärran.

TEXT & FOTO av Björn Holmberg